Prisstatyetten

Läromedelsförfattarnas prisstatyett lanserades 2023. Ralf Borselius, skulptör från Österlen, har formgett priset och Per Kornhall träffade honom för ett samtal om formgivning, material och läromedel.

Ralf Borselius bor i den lilla byn Vallby utanför Hammenhög på Österlen i Skåne. Hans ateljé ligger knappt fem mil öster om Västra Vemmenhög i Skåne, byn där Nils Holgersson började och avslutade sin resa i Selma Lagerlöfs berömda bok. Ateljén ligger i en tillbyggnad till en låg gammal skånegård. Det är ett stort rum med en värmande kamin och stort fönster mot norr.

Jag blir visad skulpturerna och sedan går vi över till boningshuset. Trädgården flödar över av grönsaker och blommor, trots att hösten tydligt kommit. En stor grå katt kommer och hälsar på mig och jag får en kopp kaffe och smörgås i ett kök som får mig att tänka på Teskedsgummans kök.

Varför blev du skulptör?

− Jag minns att jag fick modellera av mina föräldrar när jag var liten. Sådana där stänger av lera i olika färger som jag byggde olika grejor med. Där lade jag nog grunden till mitt yrke. Jag höll på med färgerna så mycket att det till slut bara blev en gråblå massa, så klart.

Men det var inte alls givet att jag skulle bli skulptör, jag var inne på både måleri och grafik innan jag bestämde mig. Jag började på en folkhögskola med estetisk inriktning. Då tänkte jag nog att jag skulle bli teckningslärare. Det var liksom det enda jag hade stött på. Sedan gick jag på konstfack. Men det är ju inte som att man sitter en torsdagskväll och så tänds det en lampa över huvudet. Men vi har haft det bra och kunnat leva på min frus keramik och mina skulpturer. Vi har alltid klarat oss även om vi inte har haft mycket pengar.

Vad tänkte du när du fick uppdraget från oss?

− Att det var roligt och lite ovanligt. Samtidigt rätt naturligt, eftersom jag för ett par år sedan höll på mycket med Nils Holgersson för en skulptur i Karlskrona.

Vad betyder Nils Holgersson för dig?

− Det var inget jag egentligen stötte på när jag var barn eller ung. I så fall kommer jag inte ihåg det. Inte förrän 2006−2007 då jag var tvungen att sätta mig in i det, och då fick jag upp ögonen för vad det är för bok.

Hur går det till när du får ett uppdrag av det här slaget?

− Jag sätter mig i fåtöljen i verkstaden och lyssnar på musik som gynnar hjärnarbete. Allra helst Anouar Brahem, en oudspelare från Tunisien, som spelar en sorts ospecificerad musik med jazzinslag. Ibland låter det som Erik Satie på semester i Marocko. Det är en väldigt lågmäld klinkande musik som jag lyssnat på så mycket att det mer är som bara en sorts stämning. Sedan tecknar jag lite – vill jag tro förutsättningslöst.

Jag tittar igenom skissen och ser om det är något jag kan jobba vidare på. Ibland hittar jag rätt direkt och ibland tar det lång tid. Ibland är jag nästan färdig och så kommer jag på att: ”nä det var ju inte så det skulle vara”. Snabbt provar jag idén i tredimensionellt. Men jag måste ha någon slags ledstjärna för arbetet.

Det tredimensionella skär du i trä, eller hur?

− Ja, just det. Oftast i lind för att det är det träslag som är bäst lämpat, även om det inte är inte helt lätt att få tag på. Det är bra för inomhusbruk. Det har ju använts för till exempel kyrkokonst de senaste tusen åren. Det är rätt lätt att skära i och håller ihop utan att spricka. Och när man jobbar med eggverktyg i lind blir det en väldigt fin yta i skäret, en matt äggskalsliknande yta. Ibland har jag använt al också men det är lite hårdare och rödare.

En annan sak som är bra med lindträ är att det är homogent ljust och inte har kärnved eller ådringar som stör formerna. Ibland vill jag ändå måla träet vitt så jag kan se formerna tydligare medan jag arbetar med det.

Får du till den form du vill ha på en gång?

− Får jag bara idéerna kan jag alltid utföra arbetet. Det låter kanske förmätet men jag har åtta års utbildning och har arbetat med detta i 40 år på heltid. Det är klart man lär sig. Hade jag gått åtta år och lärt mig spela elbas och sedan spelat i ett band i 40 år hade jag antagligen varit ganska säker på min sak då också.

Vad händer efter att du har gjort trämodellen?

− Jag skickar bilder på skisser och sedan på den gestaltade skulpturen i trä till kunden. För uppdraget till er, Läromedelsförfattarna, använde jag mig av ett nytt gjuteri, Vadstena konstgjuteri. Det blev lite krångligare än vanligt, först på grund av pandemin med restriktioner och sedan på grund av kriget som påverkade priset på gjutningen eftersom materialkostnaderna förändrades. Det är en komplicerad form och skulpturen har gjutits i två delar: dels boken, dels figuren Nils Holgersson.

Hur går gjutningen till?

− Man använder sig av två silikonformar på de två delarna utifrån min träskulptur. I formarna gjuts sedan ett tunt lager vax. Där blev det en del problem. Speciellt med böckerna eftersom formen är så kantig. Faktum är att gjuteriet fick gjuta om böckerna en gång för att de blev för tunna.

Efter det sätter gjuteriet på ingöt och luftutsläpp och bakar in allt i ett eldfast material, ett ceramic shell. Sedan smälter de bort vaxet och då blir det ett tomrum där vaxet har varit, det som ska bli själva skulpturen. Sedan gjuts de två delarna var för sig. Man behöver alltså göra en unik form för varje skulptur och det gör att de är lite olika tjocka och tunga. De två delarna svetsas sedan samman.

Gjuteriet efterarbetar sedan skulpturerna genom blästring med fin sand och genom oxidering med en form av nitrat för att de ska mörkna. Jag har sedan tagit fram lite ljusare partier med hjälp av en scotch brite-svamp. Till sist värmer jag och vaxar dem så de ska få en tålig yta. Man hittar alltid något man vil ändra på och då måste man göra om hela den processen igen.

Har det varit ett roligt uppdrag?

− Ja, det har det varit, självklart.

Vad har du själv för minnen av läromedel?

− Jag minns mina skolböcker och jag tyckte det var roligt att gå i skolan. Men det första jag tänker på när du frågar är att det nästan inte finns några läromedel om skulptur på svenska. Om man jämför med min fru som är keramiker så är det väldigt annorlunda. Det finns hur många böcker som helst om keramik.

Egentligen kan jag tycka att man ska ha kunskapen, kunna reglerna, vad som gäller inom det man håller på med. Sedan kan man strunta i de sakerna, men då är det ett val man gör och man vet vilka risker man tar om man inte följer kunskapen och erfarenheten. Det är som att skriva. Du måste kunna reglerna för att kunna skriva bra utan dem.