Så använde vi resestipendiet

2023 instiftade Läromedelsförfattarna ett helt nytt resestipendium som kan sökas av läromedels- och kurslitteraturförfattare. 500 författare fick stipendiet förra året, i syftet att resa och höja sin kompetens. Här är sju exempel på hur stipendiet har använts.

Malin Reuterswärd, författare och pedagog i grundskolan

Tänk att jag har skrivit sex böcker på mina helger och kvällar, kaffekoppen i handen och mina författarkollegor i örat för att komma framåt. Mellan matlagning och vardagssysslor har ord blivit meningar och sedan böcker som jag är så stolt över.

Att få ett resestipendium var som en gåva från ovan. Det gav mig möjligheten att andas in ny inspiration och kraft till mitt skrivande. Varje morgon i Grekland vaknar jag med en känsla av förväntan och glädje, redo att omfamna orden och låta nya texter bara växa fram utan störningsmoment.

Pontus Wärnestål, forskare, författare och designer

Stipendiet innebar en ypperlig möjlighet att hitta arbetsro. Jag valde tåget som skrivarstuga. Tåget är en resform som inte bara är hållbar utan också en källa till skrivarinspiration. Jag iakttar världen utanför kupéfönstret och absorberar de skiftande landskapen som sjunker in och formar nya tankar och ord. Man slår en lov till restaurangvagnen, småpratar kanske med en medresenär. Lyssnar på musik, skriver. Väl framme tar jag mig till pensionatet. Skriver mer. Äter gott. Efter frukost nästa dag packar jag ihop och sätter mig på tåget hem igen.

Oscar Wilde skrev en gång att han aldrig reste någonstans utan sin dagbok, eftersom han ville ha något sensationellt att läsa på tåget hem. Jag, däremot, reser aldrig utan min penna, för jag ska alltid ha något sensationellt att skriva på tåget.

Hélène Sandmark, sommelier, vinskribent och författare

Det var den minsta hiss jag åkt i. Efter en skakig färd stannade den på tionde våningen. Belöningen var hisnande, där låg Paris för mina fötter. Jag hade fått hyra en liten lägenhet i Paris 19.e arrondissement. Här, långt från de turisttäta delarna av Paris, skulle jag vara i tio dagar. Allt jag kunde samla in om vin från Sud-Ouest fick jag ihop från Marie-Lise, oenolog på Le Musée du Vin i Paris, specialister på vin från Gaillac, Florian M om naturviner, möten med vinodlare från Sud-Ouest, kontakter med INAO om kvalitetsmärkningen av vin och mycket mer.

Det var intensiva dagar som krävde månader av framförhållning, för kontakter och bokning av möten. Härligt att träffa kunniga inom vinområdet som gav mig info som inte går att få på annat sätt. Det förde mig ett framåt i mitt skrivande!

Anna Sjölund, beteendevetare och handledare med fördjupning inom neuropsykiatri och grundutbildad psykoterapeut i KBT, samt författare

Hållbarhet. Klimatkris. Att resa med flyg för att skriva i lugn och ro. Tidigare gjorde jag ofta så. Jag flög mycket också i jobbet. Det är inte längre försvarbart. För att skriva i lugn och ro behöver man inte flyga, det går utmärkt att göra i sitt närområde. Så gjorde jag när jag fick stipendiet. Närodlade ord. Tack för möjligheten att skriva i lugn och ro. Jag hoppas att fler än jag kommer att producera närodlade texter i framtiden!

Maria Vestman, legitimerad lärare, skolutvecklare och författare

Resestipendiet gav oss möjlighet att träffa studenter som läser kurser på andra språk än sitt modersmål. Idén för vår bok utgår från flerspråkighet och andraspråksinlärning. Mötet med studenter från i princip världens alla hörn, som sammanstrålade i Oxford, gav oss många inblickar i hur andraspråksinlärning kan gå till.

Vi fick också förstahandsinformation från eleverna själva om deras upplevelser av att studera på andra språk än sitt eget, vilket vidgade våra vyer när det gäller det fortsatta skrivandet av vår egen bok. Studenterna som vi intervjuade kunde sätta ord på sådant som vi bara anat hos de elever som vi undervisar. De äldre studenternas erfarenheter hjälper oss både att bättre förstå våra elever men ger oss också en tydligare röd tråd i vår bok.

Gunilla Zuleta, författare av kurslitteratur

Genom Läromedelsförfattarnas resestipendium fick jag möjlighet att resa till London och vara några dagar på The British Library för att läsa artiklar av Sylvia Pankhurst. Hon gav på 20- och 30-talet ut tidningarna Workers’ Dreadnought newspaper och New Times and Ethiopian News.

Tidningsartiklarna finns inte i åtkomliga på nätet så det var en stor fördel att kunna få tillgång till dem i läsesalen direkt på biblioteket.

Materialet är en utgångspunkt för en biografi om Sylvia Pankhurst som jag nu drar upp linjerna till. The British Library är också en enormt inspirerande miljö för den som vill forska eller fördjupa sig i ett ämne att skriva om.

Clas Örjan Spång, gymnasielärare, författare och tidigare ämnesexpert på Skolverket:

Jag började planera min resa till Berlin då jag fick resestipendiet från Läromedelsförfattarna i augusti. Egentligen hade jag velat ta tåget till Berlin, men det var fullbokat, så jag tog flyget för att passa tiden då jag kunde tas emot.

Den moderna terrorismens historia är i regel höljd i dunkel, trots att den borde vara ett viktigt moment i undervisningen både i historia och i samhällskunskap, men lyckliga omständigheter har gjort att det går att forska och skriva om den östtyska underrättelsetjänsten Stasis roll i terrorgrupperna på 70-talet. Stasis gamla arkiv i Berlin är sedan 1990 öppet för forskning och jag hade stor nytta av det arkivet i en tidigare bok.

Jag hade också sökt och fått tillstånd att forska i det gamla Stasiarkivet - och genom det tyska Förbundsarkivet hade jag blivit tilldelad en Sachbearbeite som skulle hjälpa mig att ta fram rätt arkivalier – men mitt arbete med honom gav inget resultat. En stor del av Stasiarkivet förvaras som strimlade dokument i säckar, och de är därför i praktiken otillgängliga. Under den fredliga revolutionen 1990 ockuperades Stasiarkivet av före detta stasiagenter som ville utplåna alla spår av sin verksamhet. De strimlade arkivalierna i dokumentförstörare och samlade ihop pappret i säckar, med tanken att allt skulle brännas – men det var ingen som brände säckarna. Demokratiaktivister tog över och räddade säckarna för eftervärlden. Det har påbörjats ett arbete med att restaurera arkivalierna genom att pussla ihop pappersbitarna, men det kommer ta många år att avsluta arbetet.