Man behöver inte passa in överallt
En tekanna med Söders Höjder kostar tjugofem kronor och räcker i fem timmar, i alla fall om man ber om påfyllning. Vi tar bussen till kaféet efter förmiddagslektionen, tar sofforna längst in. Jag har med mig min videokamera som jag har fått i födelsedagspresent. Hon lägger en femkrona på nästippen och jag filmar henne.
– Kolla Sandra, kolla nurå!
Femkronan rullar ner från näsan och hamnar med ett plopp i tekoppen.
Jag började gymnasiet för en månad sedan och kände ingen i min nya klass. Jag kom från en högstadieskola där jag definierats som nörd och inväntade att bli placerad i ett fack även nu. Men det var ingen som placerade mig någonstans. Mina klasskamraters konstellationer var redan satta, alla kom från samma grundskola några kvarter bort. Ingen frågade vad jag hette, ingen bjöd in mig till deras bord på lunchen. Skammen att sitta på stentrappan ensam under rasterna åt upp mig. Jag började gå till min mammas jobb istället. Jag satt på hennes kontor och inväntade nästa lektion. Och ibland lektionen efter den. Och en dag orkade jag inte komma på resten av dagen. Det var inte ens jobbigt, man bara slutar…gå dit.
I oktober klev hon in under en mattelektion, presenterades som ny i klassen och jag såg att hon var min. Den tjocka snedluggen, bältet med nitar - hon var min. Hon hade bott i Frankrike. Redan samma vecka lyckades hon övertala fransklärarinnan att hon inte behövde vara med på lektionerna. Hon lånade min minidisc, satt utanför och lyssnade på blandbanden jag komponerat till oss. Sedan slutade vi båda gå på franskan. Det var så mycket roligare att dela hörlur. Efter ett bråk med gympaläraren när vi vägrade gå med på killarnas hårda bollar under en match killerboll slutade vi gå på gymnastiken också. Det var inte ens svårt. Man bara slutar gå dit.
Vi åkte alltid till samma kafé och vi satt alltid i samma soffa. Vi drack samma tesort, rökte samma ciggmärke och pratade, pratade, pratade. Jag växte, fick insikter, vågade drömma stort. Vi planerade att flytta till Paris efter gymnasiet. Om vi gjorde det eller inte spelar egentligen ingen roll. Jag har hennes konstiga spex med mynt och tekoppar på film och jag satt aldrig mer på min mammas kontor.
Man behöver inte passa in överallt. Man behöver inte bli sedd av alla. Att breda ut sig i en soffa på Café String och få lägsta betyg i franska och gymnastik kan höja de andra ämnena. För att skolan blev uthärdlig när hon satt bredvid.
Texten är skriven av författaren, bloggaren, influencern och krönikören Sandra Beijer som driver bloggen sandrabeijer.elle.se, en av Sveriges största bloggar.
Det här är en krönika ur vår tidning Manus (nr 3, 2021).