Han är stolt över sina böcker

Att skriva läromedel ger inte många meritpoäng i den akademiska världen. Men psykologiprofessor Philip Hwang vet vad de betyder för honom själv och andra. Nu får han Läromedelsförfattarnas pris.

Text: Camilla Adolfsson, foto: Ellika Henrikson

Särskilt stökigt är det inte. Philip Hwang känner sig ändå manad att förklara varför kartonger och boktravar tornar upp sig från arbetsrummets golv. Han berättar att han är i flyttartagen. Inte för att han tänker avsluta sin tjänst som professor på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. Utan för att han vid 76 års ålder har börjat trappa ner och det var läge för ett mindre rum.

− Jag är inte på plats lika ofta längre. Det blir bra att byta rum, säger Philip Hwang.

I fråga om författarkarriären är det nästan tvärtom. Han har inga som helst planer på att slå av på takten. Än mindre lägga ner. Den dag han väljer att pensionera sig från universitetet kommer bokskrivandet att fortsätta. Kanske till och med trappas upp. Han har gott om bokidéer och ser fram emot att få ägna dem lite mer tid.

− Det är så roligt med böcker. Du får vara med i hela processen, från ax till limpa. När du forskar lägger du egentligen bara en liten byggsten till ett större område, säger Philip.

För egen del heter det området utvecklings­psykologi, vilket också är titeln på den av hans böcker som har haft störst genomslag. Den är skriven ihop med Björn Nilsson, gavs ut 1995 och har blivit något av ett standardverk på flera svenska lärosäten. Särskilt som kurslitteratur för framtidens arbetskraft inom skola, sjukvård, socialtjänst och polis- och rättsväsende. Förra året kom den i en femte reviderad upplaga.

− Jag skulle tro att det är den boken, Utvecklingspsykologi, som är det främsta skälet till att jag får Läromedelsförfattarnas pris. Det är den som säljer mest, har getts ut i flest upplagor och är, vad jag vet, uppskattad av allt från lärarstudenter till blivande poliser, säger Philip.

Stort erkännande
Han känner att det är ett stort erkännande att få ta emot förbundets pris. I det sammanhang han vanligtvis befinner sig värderas inte läroböcker särskilt högt. Det är inget som ”riktiga” akademiker ägnar sig åt. Inget som leder till tjusiga titlar eller saftiga forskningsanslag.

− I det läge jag är nu behöver jag inte bry mig om sådant som akademiska meriter eller interna hierarkier. Jag har passerat pensionsåldern, är professor och gör lite som jag vill. Men jag blev både glad och överraskad när jag fick beskedet. Det är fint att uppmärksammas för något man har hållit på med så här länge, säger Philip.

Han hoppades på att bli nominerad, men hade hört att nomineringarna ibland räknas i hundratal. Så när Läromedelsförfattarnas ordförande Per Kornhall ringde för att berätta hade Philip tankarna på annat.

− Jag trodde först att han ville påminna mig om medlemsavgiften, säger han och skrattar.

Är det sådant förbundets ordförande brukar ringa om?

− Nej, kanske inte. Men vi har vid ett tidigare tillfälle haft kontakt om just medlemsavgiften, så det var det första jag tänkte på. Även om jag snabbt insåg vad det handlade om.

Ville nå ut mer
Hur kommer det sig då att Philip Hwang började skriva? Att det blev läroböcker? Det snabba svaret är ”jag kommer inte ihåg, det var så länge sedan”. Första boken gavs ut 1984 och handlade om små barn och deras tidiga relationer, det vill säga samma tema som några år tidigare hade varit föremål för hans doktorsavhandling.

Philip minns att han insåg att en avhandling inte lär nå ut till fler än de närmast sörjande – och att han inte kände sig nöjd med det.

− Jag saknade kommunikationen med människor utanför universiteten. Känslan av att nå ut. Det är definitivt en av anledningarna till att jag skriver böcker. Forskning är ett ensamt jobb och jag är en social person. Läromedel ger en helt annan kontakt med läsarna, säger han.

Dessutom kände Philip att han hade mer att berätta än det som framkom i forskningen.

− Att skriva vetenskapliga artiklar är något helt annat än att skriva böcker. Du måste ha referenser för minsta lilla. Ja, allt som kännetecknar god forskning måste finnas med, säger Philip och fortsätter:

− Givetvis kan du inte göra avkall på det som är rätt när du skriver läromedel. Men du målar med en bredare pensel. Det vet läromedelsförfattare, men inte forskare.

Blev utskälld
Själva skrivandet kan dock vara en smärre kamp.

− Det kanske det ska vara, men jag tycker att det är svårt att skriva. Jag är petig med orden, vrider och vänder på dem, och är inte den som får ur mig 20 sidor på en dag, säger han.

Ännu värre var det i början. När första manuset kom tillbaka från Natur & Kultur, det förlag som har gett ut alla Philips böcker, blev han näst intill tillintetgjord.

− Redaktören gjorde mos av mig. Hon hade en ganska uppfostrande ton, vilket faktiskt var jättebra för mig. Jag trodde ju att jag hade skickat in ett färdigt manus och att de skulle göra vågen. Så kom det tillbaka med mängder av markeringar, berättar Philip.

Han säger att han är tacksam för den tid och det engagemang som förlaget lägger ner på hans böcker. Förläggarna har under årens lopp varit flera och olika, men Philip säger att han har trivts med allihop.

− Jag skojar ibland om att jag borde åka upp till förlaget i Stockholm och berätta om olika förläggartyper. Min nuvarande förläggare heter Åsa Norman och samarbetet med henne är en fröjd. Det är fantastiskt bra!

Skrivit om människans alla utvecklingsstadier
Drygt 40 år och ett 20-tal titlar senare har Philip i princip skrivit sig igenom alla stadier i en män­niskas utveckling.

− Jag har följt mina egna barns utveckling. När de var små skrev jag om spädbarn, senare om skolbarn. Sedan om ungdomar, unga vuxna och till slut även om vuxna, säger han.

Den egna barndomen tillbringade han i Mullsjö. När han var tolv år flyttade hela familjen till Göteborg. Med undantag för en kortare avstickare till USA under några år i karriärens mitt, är det här på den svenska västkusten som Philip har bott sedan dess.

Hans pappa Hwang Tsu-yü kom ursprungligen från Kina. Historien förtäljer att han befann sig på semester i Sverige i jakt på midnattssol vid samma tidpunkt som andra världskriget bröt ut. Han blev kvar i landet och träffade så småningom Philips mamma, som kom från Tyskland. Tillsammans fick de två söner som i dag har åstadkommit akademiska karriärer inom så vitt skilda områden som psykologi och teoretisk fysik.

Philip berättar att hans pappa studerade matematik i London, men att han i Sverige kom att försörja sig som universitetslärare i kinesiska, författare och folkbildare. Inte minst turnerade han på 1950-talet, åren innan tv:n kom in i folkhemmet, land och rike runt för att berätta för nyfikna svenskar om Kina. Han skrev böcker om kinesisk historia såväl som dagsvers ihop med Alf Henriksson i Dagens Nyheter. Bland annat under den i dag smått osannolika vinjetten ”Dagens kines”.

Men att Philip också var ämnad att skriva var inget som dryftades då. Det var inte heller något som fanns i Philips egna funderingar inför framtiden. I likhet med sin mamma var han en flitig läsare, men han hade inga egna författarambitioner.

− Jag tror faktiskt inte att jag hade några jobbdrömmar som barn. Jag har inget minne av att jag ville bli pilot, polis eller liknande. I stället började jag studera sociologi, men bytte till psykologi och psykologutbildningen, eftersom det intresserade mig mer, säger han.

Kunskapens betydelse har präglat honom
Ska han lyfta något från uppväxten som han både tror har präglat honom som person och påverkat hans livsval, så är det kunskapens betydelse.

− Det är ett slags arv jag har fått från mina föräldrar, särskilt från min pappa. I det gamla Kina var kunskap viktigare än pengar, säger Philip.

För närvarande jobbar Philip på en ny bok ihop med sin fru och kollega Ann Frisén, som också är professor på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet. De har skrivit ett antal böcker ihop förut, och arbetar nu med en antologi om ungdomars etniska identitetsutveckling. Utgångspunkten är ett omfattande forskningsprogram som Ann leder.

Under sommaren har en första version av manuset varit och vänt på förlaget. I höst reser Philip och Ann till Italien för att som vistelsestipendiater på Svenska institutet i Rom bland annat arbeta vidare med boken innan den går i tryck. Dessutom väntar en tur till Island.

− Jag har absolut fler böcker kvar att skriva, men jag har också en önskelista med resor som jag vill göra framöver. Både Island och Rom finns med på den listan. Dessutom vill jag gärna resa med barnbarnen. Det står högt på listan, säger Philip.

Porträttet har tidigare publicerats i Manus 3, 2026.