En skola för alla

Styrning eller frihet – frågan är lika aktuell på Island som i Sverige. Vi har besökt Reykjavik för att se hur läromedel tas fram i ett land där marknaden är liten, men engagemanget stort.

Text: Embla Jernstig Foto: Bragi Þór Jósefsson

Det ekar mellan väggarna när det ringer in till nästa lektion. Den gjutna bronsklockan gungar från höger till vänster i det välvda fönstret och de smala korridorerna töms snabbt på elever som försvinner in i sina respektive klassrum. I deras famnar syns böcker, datorer och buntar med papper.

Jag befinner mig på Islands äldsta skola, ett pampigt trähus på en grästäckt kulle mitt i huvudstaden. Menntaskólinn i Reykjavik har huserat i de här lokalerna sedan 1846, och vid den tiden var huvudbyggnaden den största byggnaden på ön. Platsen går inte att missa om man besöker staden. Idag erbjuder skolan en treårig utbildning för åldersgruppen 16–19 år, och kan jämföras med Sveriges gymnasium. Att skolan stolt framhåller sin traditionella utbildning och akademiska nivå kommer inte som en överraskning. Det här är en skola där fokus ligger på att förbereda eleverna för universitetsstudier, och det känns i korridorerna som pryds av svartvita fotografier från skolans forna dagar.

– De flesta elever som går här är ambitiösa. Fördelarna med systemet är att eleverna själva väljer att komma hit. Eftersom den här utbildningsnivån inte är obligatorisk, kommer de hit av egen vilja, säger Sólveig Guðrún Hannesdóttir, rektor på skolan.

Gymnasielever måste köpa sina egna böcker
Kvaliteten på utbildningen är viktig för skolan, och läromedel ses som en självklarhet. I samtliga klassrum arbetar lärare och elever tillsammans med böcker och kompendier. Läromedlen skiljer sig dock ganska mycket från de läromedel vi är vana vid i Sverige. På Island måste nämligen gymnasieelever köpa sina egna läromedel, likt högskole- och universitetsstudenter i Sverige. Skolan försöker därför hålla nere kostnaden för det material som eleverna behöver köpa.

– Våra läromedel består till stor del av kompendier som vi gör själva och säljer ganska billigt. Om vi använder en dyr lärobok väljer vi gärna en de kan använda alla tre år, förklarar rektorn.

Utöver att hon är rektor är Sólveig också undervisande lärare i biologi, och i hennes ämne använder eleverna ett amerikanskt läromedel. Hon har testat att använda isländska läromedel, men gick över till det amerikanska av två primära orsaker: de isländska läromedlen var varken tillräckligt djupa eller uppdaterade.

– Island är ett litet land och att skriva läromedel är mycket jobb för inte så mycket pengar. Jag tror det är svårt att få någon att vilja skriva läromedel från första början, samtidigt som företagen inte har råd att uppdatera dem så ofta som det skulle behövas, säger Sólveig.

Utmaningar för läromedelsmarknaden
Att Islands läromedelsmarknad står inför flera utmaningar är tydligt – inte bara för lärarna, utan också för författarna som följer utvecklingen och kämpar för att förbättra situationen. Medan Sólveig berättar om skolans vardag växer bilden av något större fram. Bara några kvarter bort har ett tiotal företrädare för nordiska facklitteraturförfattare precis samlats för en årlig konferens. Bland dem sitter en märkbart rörd Per Kornhall, som är här för att representera Läromedels­författarna där han är ordförande. Längst fram i salen står Friðbjörg Ingimarsdóttir och Gunnar Þór Bjarnason, vd respektive ordförande för Hagþenkir – Islands fackförfattarförening. De tackar Läromedelsförfattarna för det arbete organisationen har genomfört i Sverige. Vore det inte för Läromedelsförfattarna hade de själva inte arbetat med läromedelsfrågor på Island på det sätt de gör i dag. Per Kornhall är deras idol.

Det som pågår i den här salen är anledningen till att vi befinner oss på Island, och att det här reportaget skrivs. När Läromedelsförfattarna fick veta att man på Island har börjat arbeta med opinionsbildning och politisk påverkan, med Sverige som inspiration, blev förbundet nyfiket: hur hade arbetet i en liten organisation i Stockholm lyckats bidra till opinionen på en ö 200 mil bort?

– Vi inspirerades av hur professionellt ni drev era frågor och hur ni lyckades skapa faktisk förändring, berättar Gunnar Þór Bjarnason.

Även om läromedelsmarknaden skiljer sig åt mellan Sverige och Island, finns det flera likheter. Digitaliseringen och den sjunkande läsningen påverkar läromedelssituationen även här. Ny teknik har fått läromedlens status att sjunka, och att vara läromedelsförfattare är inte lätt.

– Namnet på författarna skrivs i många fall inte ens på bokens framsida längre, suckar Friðbjörg Ingimarsdóttir, som brinner för barns och ungas läsning.

 Och när det kommer till läsning bland barn och unga står Island inför stora utmaningar. Sedan den senaste PISA-undersökningen (2022) har läsning blivit något som diskuteras i Alltinget, Islands parlament. Island stod nämligen för den allra största försämringen i läsförståelse bland OECD-länderna.

– Det var en riktig chock. Att vara en läsande nation är en del av Islands identitet. Vi har alltid varit bättre på att läsa än övriga nordiska länder, men inte längre, säger Friðbjörg.

Den sjunkande läsförmågan i kombination med teknikens framfart i klassrummen väckte något hos Friðbjörg och Gunnar, och när Per Kornhall höll en föreläsning för deras medlemmar började de jobba aktivt för att förändra situationen för lärare, elever och läromedelsförfattare. Och nu verkar det som att arbetet ger resultat även här. 2026 föreslås läromedel bli gratis även för gymnasieeleverna, som idag alltså köper böckerna själva. Men här går åsikterna isär – är det verkligen den bästa vägen framåt?

En skola för alla
En skola för alla, det är vad man vill ha på Island. Det lyfter flera av de personer jag pratar med för det här reportaget. En skola där eleverna inte bara får läromedel från skolan, utan även pennor och annat material. Allt de behöver, helt enkelt. Så ser det ut i grundskolan idag, men när eleverna söker sig till gymnasiet präglas det i stället av valfrihet och självständighet. Skulle staten börja förse även gymnasieskolorna med läromedel finns det en risk att den frihet man är så mån om minskar, menar många.

– Skolorna kommer behöva undervisa med samma läroböcker överallt, och vi kommer få en homogeniserad typ av gymnasieskolor. Det är kanske inte vad vi vill, eftersom eleverna ska kunna välja vilken skola de vill gå på, säger Sólveig Guðrún Hannesdóttir på Menntaskólinn i Reykjavik.

Även lärare ser en risk med ett sådant system. Trausti Þorgeirsson är vice rektor och undervisar i matematik på Menntaskólinn i Reykjavik, och han är skeptisk till en reformation av skolsystemet.

– Det isländska gymnasiesystemet ger varje enskild skola stor självständighet, så de kan verkligen bestämma själva hur de vill undervisa. Vår matematik­avdelning är väldigt annorlunda jämfört med vår granne tvärs över gatan till exempel, som också är en gymnasieskola. Vår undervisning borde egentligen vara mer eller mindre densamma, men i verkligheten är den inte det, förklarar Trausti och fortsätter:

– Jag tror att många lärare här skulle bli missnöjda om man sa åt dem att de måste undervisa på samma sätt som en annan skola.

Med det sagt är han inte emot en satsning på läromedel från staten. Tvärtom ser han läromedel som en fundamental del av undervisningen, som bör prioriteras av politiker.

– Om lärarna skulle kunna få medel för att skapa sina egna läroböcker och göra det ordentligt, då skulle det bli bättre, säger han.

Visst låter det som bra förslag, och deras argument för att behålla systemet där eleverna köper sina egna läromedel är övertygande. Men det är svårt att komma ifrån det faktum att det blir en fråga om privatekonomi och förutsättningar. Är det en skola för alla eller en skola för alla som har råd?

Brister i systemet
Ásgerður Ingunnardóttir är lärare i isländska och jobbar idag på Menntaskólinn i Reykjavik, men har tidigare jobbat på en skola utanför stadskärnan, där de socioekonomiska förutsättningarna var helt andra. Hon ser stora brister i det system som är idag, och menar att det premierar de som tjänar bäst.

– På skolan jag jobbade på förut var det många barn som inte hade råd att köpa läromedel alls. I de värsta fallen köpte skolan helt enkelt allt och gav till eleven, berättar hon och jämför med Menntaskólinn i Reykjavik, där hon aldrig har upplevt att elever kämpar med att köpa de läromedel de behöver.

När jag lyfter frågan med skolans rektor bekräftar hon Ásgerðurs upplevelse. Skolan är Islands äldsta skola, och studenterna är i regel motiverade och har det bra ställt ekonomiskt. Det händer dock att lärare märker att det finns enskilda studenter som har det tufft, och för dem har skolan bidrag som de uppmanar eleverna att söka. Sólveig är nöjd med situationen på deras skola, men samtidigt är hon tydlig med att hon hade velat se en lösning från politikerna för att stärka elevers tillgång till bra läromedel.

– Jag skulle definitivt bli glad om jag kunde säga att mina elever får en summa att köpa läromedel för, att skolan kan köpa in läromedlen eller att staten köper dem till oss. Allt som gör det enklare för elever att komma in på skolan och studera är bra, och allt som gör tillgången till läromedel av hög kvalitet enklare är ett bra mål, säger hon.

Med det sagt är hon väldigt tydlig med en sak: kvaliteten på läromedlen och undervisningen är det allra viktigaste.

– Jag skulle aldrig plocka in läromedel som ligger under vår standard bara för att det är gratis. Kvalitet går alltid före pris, säger hon med eftertryck.

Men vad är det egentligen vi pratar om för priser? Jag söker upp en av de största bokhandlarna i Reykjavik på Google Maps, och precis som det mesta i den här staden ligger det bara ett par minuters promenad bort. Jag följer kartan och hittar den flera våningar höga butiken. Doften av nytryckta böcker slår över mig när jag kliver innanför dörrarna. Innan jag hittar hyllan jag letar efter går jag igenom avdelningar med isländska kokböcker, mytologiska sagor och färgglada barnböcker. Längst in i butiken trängs läroböcker i alla ämnen på en smal hylla. Jag lyfter ner två av de böcker läraren Ásgerður Ingunnardóttir visade mig tidigare, och jag konstaterar att de tillsammans landar på 11 698 isländska kronor – vilket motsvarar knappt 900 svenska kronor. Och det är alltså bara ett ämne.

Trots satsningar på att underlätta för elever att köpa sina läromedel kvarstår det faktum att det kostar, särskilt när jag precis fått förklarat för mig att åtminstone Menntaskòlinn i Reykjavik använder läromedel i samtliga ämnen. Det gör mig nyfiken på deras grundskola, där staten förser skolorna med läromedlen de behöver. Hur fungerar det? Och hade det varit möjligt med ett sådant system även i gymnasiet?

Myndigheten för läromedel
En dryg mil utanför stadskärnan sitter Miðstöð menntunar og skólaþjónustu, den myndighet som ansvarar för skola och utbildning på ön. En av deras främsta uppgifter är att ta fram läromedel och det är avdelningen för deras utgivning jag har fått till ett möte med. Taxichauffören är osäker på om jag har hamnat rätt när han svänger av motorvägen och släpper av mig framför en grå, skokartongsformad byggnad som ligger granne med en husbilsuthyrare, en verkstad och en grossist – för att nämna några. Men innanför en glasdörr hittar jag logotypen som jag känner igen från vår mejlkonversation och jag förstår att jag har hamnat rätt.

De två kvinnor jag träffar jobbar båda redaktionellt med deras utgivning, och de dukar upp ett bord med färgglada böcker och häften som jag får bläddra igenom. Myndigheten, som bara är några månader gammal, har omkring 60 anställda varav ett tiotal jobbar med läromedelsproduktionen. Rent redaktionellt är de inte fler än sex stycken.

– Förut var vi fler, och då kunde en redaktör ansvara för ett ämne. Nu måste varje redaktör fokusera på flera ämnen, även om man är specialist inom ett särskilt ämne, berättar Katrín Friðriksdóttir, som är chef över utgivningsavdelningen.

Innan den här myndigheten bildades i april låg läromedelsproduktionen på den dåvarande skolmyndigheten och verksamheten har inte ändrats nämnvärt. Före 2015 såg det däremot annorlunda ut – då fanns en särskild myndighet med uppdraget att ge ut läromedel. Det är den tiden Katrín syftar tillbaka på, när de var fler som arbetade redaktionellt. Förändringen har dock inte påverkat utgivningen märkbart. Även om politiska beslut påverkar dem som arbetsplats, står själva utgivningen på egna ben.

– Politikerna jobbar inte nära oss på det sättet. De är inte inblandade i planeringen, det handlar enbart om ekonomi, säger Katrín.

Och här skapas alltså nästan samtliga läromedel som används i den isländska grundskolan. Skolor kan själva gå in på myndighetens hemsida och beställa de böcker de vill ha eller ladda ner de digitala läromedlen de söker – helt gratis. Det låter nästan för bra för att vara sant, och ju mer jag frågar, desto tydligare blir det att det finns nackdelar med systemet.

Litet utbud och dålig kvalitet
Helgi Gíslason är rektor på Fellaskóli, en grundskola i utkanten av Reykjavik, och han är långt ifrån nöjd med läromedelsutbudet.

– Vi använder både tryckta och digitala läromedel, men kvaliteten är bristfällig, berättar han.

Helgi önskar att materialet hade varit mer anpassningsbart och gått att använda på flera sätt, nu upplever han att det är smalt och begränsande. Det gäller både de tryckta böckerna och det digitala materialet, som han upplever till största delen består av inskannade böcker. Men bristerna är stora även bland de tryckta läromedlen, och ett övergripande problem är att det saknas material helt och hållet.

– Vi saknar läromedel inom flera områden här på Island, det finns helt enkelt inte att få tag på, förklarar han.

Det Helgi upplever får jag höra från flera av personerna jag intervjuar, alla är rörande överens: det stora problemet med läromedelssituationen på Island är utbudet. Ett litet land med en liten marknad ger varken stort utbud eller stor variation, och därmed inte heller alltid hög kvalitet. Och det håller myndigheten med om.

– Vi använder vårt material under alldeles för många år. Det mesta har vi använt i minst tio år, en del ännu längre. Vi har varken tid eller pengar nog att uppdatera det oftare, säger Katrín Friðriksdóttir med en uppgiven axelryckning och fortsätter:

– Egentligen skulle vi vilja ha mer variation, erbjuda flera läromedel inom samma ämne och uppdatera innehållet oftare, så att det alltid är uppdaterat.

Det visar sig att Sólveig Guðrún Hannesdóttir hade rätt. Den smala marknaden och de begränsade resurserna på Island gör det svårt att hitta författare som vill ta sig an uppdraget att skriva läromedel.

– Oftast är författarna lärare som är vana att skapa eget undervisningsmaterial, och helst vill vi ha två författare per läromedel, säger Harpa Pálmadóttir, som är utgivningsansvarig på myndigheten.

Både hon och Katrín är överens om att det finns en styrka i när författarna kan bolla saker med varandra. Men eftersom arbetet tar tid och sällan ger någon större inkomst blir de flesta böcker som ges ut engångsinsatser – skrivna av lärare som gör det vid sidan av sitt vanliga jobb.

I Sverige finns trots allt ett antal lärare som har långa karriärer som läromedelsförfattare, även om författaryrket inte är någon guldgruva i vårt land heller. Den möjligheten finns inte här på Island, eftersom läromedlen uppdateras betydligt mer sällan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med jobb för författarna.

Med den här nya kunskapen, och med en väska tung av läromedel på ett språk jag inte förstår, tackar jag för mig och ringer upp en taxi som efter ett par förvirrade varv på området lyckas hitta mig. Lika fundersam som sin kollega plockar han upp mig och kör ut på motorvägen. Jag vänder mig om och tittar på huset som jag hade tagit för en bilverkstad eller en grossist om jag inte visste vad som gömde sig innanför de grå väggarna. Därinne produceras nästan all den litteratur som ligger till grund för hela Islands grundskolesystem.

Gratis läromedel 2026
Så hur ser framtiden ut? Enligt utbildningsdepartementet är planen tydlig: läromedel ska bli gratis även för gymnasieelever, åtminstone i kärnämnena. I ett mejlsvar skriver de att det ligger som ett lagförslag till 2026 och att parlamentet planerar att arbeta vidare med frågan under året. Hur en sådan förändring tas emot återstår att se – men oavsett är det fascinerande att vårt arbete i Sverige har haft ett litet finger med i spelet.

Vi svänger av motorvägen och närmar oss mitt hotell. På vägen passerar vi Menntaskólinn í Reykjavík. Elever går i klungor över gräsmattan som breder ut sig grön framför huvudbyggnaden. Kanske är de på väg till dagens sista lektion, eller så har de precis slutat för dagen. Innanför de tjocka väggarna arbetar lärarna med ett gemensamt mål: att förmedla kunskap, väcka nyfikenhet och förbereda eleverna för universitetsstudier.

Förutsättningarna på Island må skilja sig från Sveriges, men något förenar oss: engagemanget. Överallt finns människor som brinner för att ge barn och unga de bästa möjligheterna att bli läsande, kunniga människor.

Det här är ett reportage ur vår tidning Manus (nr 4, 2025)