Anna Jungstrand - professor i sakprosa

Äntligen har Sverige en egen professur i sakprosa, långt efter våra grannländer. Manus har träffat den nytillträdda professorn, Anna Jungstrand, som tycker att det roligaste är att tänka – inte på sig själv men på litteraturteori.

Text: Clara Block Hane, Foto: Anna Nordström

Sann, ärlig, riktig och objektiv – det är vad varje journalistisk text bör vara. Men ett reportage med litterära ambitioner (och en intervju som den här) vill också vara personlig och subjektiv. Hur går det ihop, är det ens möjligt?

Anna Jungstrand är Sveriges första professor i sakprosa, nyligen tillträdd på Linnéuniversitetet i Växjö, som inrättat tjänsten i samarbete med Natur & Kultur, Sveriges Författarförbund och Läromedelsförfattarna. Eller äntligen tillträdd får man väl säga, eftersom våra grannländer haft professurer i sakprosa i decennier.

2013 disputerade hon med Det litterära med reportaget – en avhandling som ställer frågor just om hur journalistikens krav på objektivitet står i konflikt med det litterära reportagets subjektivitet och hur friktionen blir till berättarstrategier för Djuna Barnes, Ryszard Kapuściński, Truman Capote, Hanna Krall, Sven Lindqvist och Joan Didion.

En stor del av min inläsningstid har gått åt till avhandlingen, för den är inte snabbläst. Dels förutsätter den en del förkunskap om filosofiska och litteraturvetenskapliga teorier, dels bjuder den på insikter om skrivande som kräver att man lägger ifrån sig boken och tänker efter.

Planen var att Anna Jungstrand och jag skulle träffas på universitetet i Växjö, men omständigheter som ett kraftfullt och högst reellt oväder gör att vi sitter i solen på en parkbänk utanför Kungliga biblioteket i Stockholm. Det är en plats som betyder mycket för oss båda, och här på KB har Anna Jungstrand skrivit delar av Det litterära med reportaget och hennes nästa bok Det dokumentära och litteraturen (båda utgivna av Ellerströms förlag).

Det är en varm och solig augustifredag och Humlegården är full av turister och glatt picknickande stockholmare. Lika sant är att åskmolnen hotar mellan solglimtarna och människorna i parken kan vara forskare, föräldralediga, arbetslösa eller krogpersonal som inte börjat sina arbetspass än. Vad vet man?

Inte helt oväntat kommer vårt samtal att handla en del om intervjuns funktion och gränser, för en annan sanning är att Anna Jungstrand är skeptisk till att bli intervjuad. ”Man tycker väl sällan att man själv är särskilt intressant?” protesterar hon och jag svarar att det ofta är tvärtom – att människor tycker att de är ytterligt intressanta.

– Jaha, men som forskare tänker man att det är forskningen som är spännande. Jag lägger mitt analytiska fokus utanför mig själv.

Litteraturen och biblioteken har alltid funnits

Vi börjar ändå i barndomen. Anna Jungstrand är född 1976 och uppväxt i Haninge söder om Stockholm. Hennes mamma var bildlärare med rötter i Ångermanland och i Dalarna. Pappan var trä- och metallslöjdslärare, ursprungligen från Diö i Älmhults socken, där han liksom farbröder arbetat på det ansedda möbelsnickeriet Gemla. På sätt och vis kommer den nytillträdda professorn nu hem till sitt ursprung, om än genom tågpendling och på distans.

– Det var inte en speciellt akademisk miljö, men litteraturen och biblioteken har alltid funnits där, även om det tog lång tid innan jag förstod att jag skulle bli litteraturvetare. Utifrån mina föräldrars yrken har jag gjort en klassresa, men så har jag inte tänkt eftersom jag aldrig tyckt mig tillhöra någon kategori. Snarare har jag känt mig utanför allt. Jag var ensambarn och också ensamvarg, vilket gjorde att jag läste mycket. Jag minns det som att föräldrarna sa att ”Nu ska du vara hemma själv ikväll, så se till att du spar på boken så att den inte tar slut.”

Efter grundskolan gick Anna Jungstrand på Haninges över 2 000 elever stora Fredrika Bremer-gymnasium, det samhällsvetenskapliga programmet eftersom ”det låg mellan allting och jag visste inte vad jag skulle göra”.

När visste du vad du skulle göra?
– Det vet jag fortfarande inte. Det ena ger det andra, man fortsätter väl bara. Jag har aldrig någon målbild. Vad skulle det ha varit, man kan ju inte ha som mål att bli professor i sakprosa innan ämnet ens finns? Det jag ville var att skriva och träffa människor, så jag tänkte att journalist måste vara rätt yrke och gick kulturvetarlinjen för att praktik ingick. Den gjorde jag på Månadsjournalen, och det var där jag fick fotfäste. Sedan lades tidningen ned, men det var inte mitt fel, säger hon med ett skratt.

På Månadsjournalen hade Anna Jungstrand en handledare som senare skulle bli språkrör – det var Isabella Lövin som gav henne rådet att inte ta med sig bandspelare när hon gjorde intervjuer.

– Det kanske är ett råd du också fått, säger hon aningen syrligt, ”att du ska skriva vad de säger, det är ju helt ointressant, skriv vad de menar i stället!”.

Detta leder till en diskussion om hur journalistikens krav på sanning och objektivitet utvecklats från 1990-talet och framåt. Som ung kulturreporter uppfattade jag att de som gjorde intervjuer med bandspelare ansågs vara lata – de orkade inte anteckna och skrev intervjuer som blev referat snarare än porträtt. Nu är det snarare tvärtom: att inte spela in verkar oseriöst. Kanske för att yrket blivit mer styrt av krav från journalisthögskolorna, som att man i efterhand måste kunna bevisa vad som sagts. Möjligen var det då också mer okej att förbättra citaten, göra dem lite fräckare eller mer intressanta. Vilket är, i så fall, bäst för läsaren? undrar vi på parkbänken.

Förutom Månadsjournalen skrev Anna Jung–strand för olika tidningar, bland annat en skärgårds­tidning och Friskispressen, men efter några år började hon tycka att journalistiken var flyktig och ytlig. Exakt när det inträffade minns hon inte, men när jag frågar om tornen i New York hade fallit säger hon att det var där någonstans – när allting föll.

– Jag tyckte det var så mycket konstigt som mötte en på redaktionerna och förstod aldrig riktigt vad de ville ha. Det skulle vara litterärt utan att de egentligen förklarade vad det var, och till slut kände jag att det fick räcka. I stället väcktes de filosofiskt-teoretiska intressen som jag fortfarande har.

Ville forska om litterär journalistik

Med sig till den litteraturvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet hade Anna Jungstrand sina frågor kring det litterära i journalistiken, och det var om dem hon ville skriva sin magisteruppsats.

– Det blev inte så väl mottaget av de finlitterära salongerna när jag sa att jag skulle forska om litterär journalistik, eftersom alla vet att journalistiken är platt och intetsägande, konstaterar hon ironiskt.

Som hon minns det tog det ett tag innan idéerna om avhandlingsprojektet fick gehör, men det blev en doktorandtjänst på Stockholms universitet – samt två barn, föräldraledighet, vab-dagar och undervisning som ledde till en fördröjning av avhandlingsarbetet.

– Man blir lite strandad direkt efter avhandlingen. Jag fick en post-doc-tjänst och bestämde mig för att skriva en bok i stället för vetenskapliga artiklar, och eftersom man måste försörja sig turnerade jag runt på olika universitet. Det blev undervisning på Linköpings universitet, Södertörns högskola och Mälardalens universitet, och där någonstans fick jag till en bok.

Boken Det dokumentära och litteraturen handlar om det sena 1960-talets dokumentärlitteratur, dess performativitet och ambition att skildra verkligheten samtidigt som den är självreflekterande. Exemplen är nu svenska: PO Enquists Legionärerna, Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva, Sven Delblancs Åsnebrygga, Carin Mannheimers Rapport om kvinnor, Birger Normans Ådalen 31 och Birgitta Stenbergs Rapport.

– Sedan borde jag ha skickat in en docent­ansökan, men det är ju inte det roligaste man kan göra, så det blev aldrig av. Det var tur att det kom en professur som passade mig.

Vad vill du ska hända med professuren?
– Jag vill få till samtalen om spänningsfältet mellan kunskapsförmedling och estetiska uttryck. Det är kärnan i de tre delar som den här professuren består av: utbildning, samverkan och egen forskning. Eftersom sakprosan redan är nordiskt etablerad är jag inte intresserad av att dela upp genrer och kategorier – det är ändå nationellt varierande och historiskt föränderligt. Det intressanta är just spänningsfältet.

Vad kommer professuren att förändra?
– På kort sikt synligheten och medvetenhet om de frågor som den litterära sakprosan rör sig kring. De är dessutom heta i den offentliga debatten: kunskapsförmedling, estetik och gränser mellan sant och falskt. Där känns det som att diskussionen inte kommer vidare och att det finns ett omedelbart behov av att visa var den som vill ha en fördjupning kan leta. På längre sikt handlar det om forskningssamordningen och ett större skandinaviskt samarbete, eftersom Norge och även Danmark ligger 15 till 20 år före oss. Det kommer att förflytta forskningen framåt, också eftersom att vi kanske ligger före när det gäller den litterära sakprosan.

Kommer det att påverka ditt arbete att din professur har externa finansiärer?
– Inte annat än att det finns kontaktytor för samverkan och blir smidigare att ordna seminarier, men jag tycker att det visar var intresset kommer från. Vi befinner oss i en kunskapsteoretisk tid som behöver en diskussion om vad vi ska ha läromedel till, både i skola och i högre utbildning, och hur man kan förvalta dem när allt digitaliseras. Det är många aktuella samtidsfrågor som samlas här.

Tycker om litteraturteori

Det har blivit kallt på parkbänken och vi går in på ett italienskt kafé, där Anna dricker en dubbel espresso, fastän klockan redan är 16, och jag avstår, vilket kanske är dumt eftersom professorn åter ifrågasätter läsarnas intresse för hennes person: ”Jag är ju inte Björn Skifs direkt.” Så jag säger att det finns de som tycker att en professor i sakprosa är mer intressant än Björn Skifs.

– Jo, det är väl möjligt, men då kanske man vill veta mer om professuren och inte om själva personen. Den är ju rätt ointressant egentligen. Jag skulle aldrig vilja veta något om en professor i sakprosa … det verkar väldigt konstigt.

Är det för att du inte vill berätta om dig själv eller för att du vill sköta mitt jobb?
– Haha, att sköta ditt jobb var jag ju uppenbarligen inte så bra på. Men jag är ingen blyg person, det är bara att jag inte är så intresserad av mig själv.

Då pratar vi om vad du tycker är kul. Vad är det roligaste du vet?
– Jag tycker nog att litteraturteori är bland det roligaste som finns. När jag kom med ett ämne som inte riktigt passade i de finlitterära seminarierna blev det hard core-teoretiska ett sätt att förstärka mina argument. Det är kul när man läser olika teoretiska inriktningar och ser parallella tanke­linjer, för oavsett vad det handlar om följer de spår i tänkandets utveckling. De kanske diskuterar litteratur här och film där, men sättet att göra det är likt, precis som att man har olika influenser i olika tider. Själva ämnet är inte så viktigt som man kan tro, och det är det jag menar med att ha roligt hela tiden.

Vad betyder undervisningen för dig?
– Diskussionen med studenterna! Jag har haft möjlighet att sätta upp kurser som tangerar mitt forskningsområde, och det har verkligen varit fantastiskt givande att få ta del av de förutsättningslösa diskussionerna med mina studenter. Väldigt mycket bra input har det gett mig, plus att man är en social varelse. Som forskare blir man lätt instängd i sitt tankemönster, och att undervisa ger en chans att börja om från början.

Det tredje benet i professuren är den egna forskningen, och den är Anna Jungstrand redan igång med – det är därför vi träffas på KB. Nu handlar det om gränserna mellan vittneslitteratur och vittnes­positioner med likheter och skillnader mellan dessa hos den polska reportern Hanna Krall som utgångspunkt.

Hittills har hon bara haft en dag på plats i Växjö och än är universitetshösten knappt påbörjad, men när texten publiceras är undervisningen i gång. Kursens namn bestämdes innan den nya professorn utsågs, så det är inte hon som bestämt det, men den heter Att skriva så att världen lyssnar.

När jag går hemåt för att laga fredagsmiddag undrar jag om det fortfarande går att anmäla sig, för vem vill inte skriva så att världen lyssnar? Men sedan slår det mig att sanningen är flyktig och att kursen fått fel namn. Eftersom jag läst hur Anna Jungstrand tänker vet jag vad den borde hetat: ”Att skriva så att världen tänker.”

Och det är också väldigt fint.

Det här är ett porträtt ur vår tidning Manus (nr 3, 2023).