Pia Cederholm

Från vikarie till forskare, via femton läroböcker och åtta års styrelsearbete. Pia Cederholm är inte en person som sitter på avbytarbänken.

Text: Embla Jernstig, foto: Kajsa Göransson

Att ha en medfödd talang för att tala om för andra hur saker och ting förhåller sig kan leda till att man blir lärare nästintill av slump. Så var det i alla fall för Pia Cederholm, som idag är doktorand i didaktik och lärarutbildare vid Uppsala universitet. Men slumpen fick lite hjälp av Jan Björklund, som under sin tid som utbildningsminister införde krav på lärarlegitimation.

– Då kunde jag ha sagt tack och hej och lämnat skolan. I stället läste jag in behörigheten och blev legitimerad lärare, säger Pia.

Innan hon fick sin lärarlegitimation, när hon var alldeles färsk som lärar­vikarie och inte hade något mer än en studentexamen och ett gott självförtroende att förlita sig på, var läromedlen ett givet stöd för Pia.

– Jag hade varit chanslös utan läroböcker.

På den tiden, mer bestämt 1989, hade Pia aldrig hört någon säga något ont om läromedel. Även för henne, som då bara var en ung lärarvikarie, var det en självklarhet att få beställa allt hon behövde. Där och då fungerade böckerna som en grund att stå på, en hand att hålla i när hon bedrev undervisningen på ovana ben. Spolar vi framåt, till sent 90-tal, får vi ta del av en annan relation till läromedlen.

– Med ny erfarenhet och högskole­poäng i en rad ämnen började jag se möjligheter att använda läroböckerna mer kreativt, lägga till egna texter och skapa egna uppgifter, berättar Pia.

Att undervisa och skriva är mina två talanger
När hon då blev kontaktad av ett förlag visste hon direkt att det var något hon ville nappa på.

– Att undervisa och att skriva är mina två talanger och att få kombinera dem är faktiskt en ren njutning.

Idag, drygt 20 år efter att förlaget kontaktade henne, har hon skrivit 15 läroböcker i svenska för gymnasiet, inklusive fem lärarhandledningar. Vissa har hon skrivit ensam, andra tillsammans med en medförfattare. Om det kommer att bli fler böcker beror på förlagen, menar Pia. Att bli egenutgivare är nämligen inget hon är intresserad av.

– Jag är alldeles för blyg för att kunna pracka på andra mina böcker. Min bloggsamling är det enda jag gett ut själv och att försöka kränga den boken, och därtill ta betalt utan att samtidigt be om ursäkt för det … Hu!

Att hon vill ge ut på ett förlag beror dock inte bara på att hon är för blyg för något annat, hon tycker om känslan av att samarbeta med proffs, och ser sig själv som enkel att samarbeta med. Hon kompromissar gärna så länge kvaliteten består. Utöver den pedagogiska idén och den språkliga stilen är hon mån om att bevara glimten i ögat, som hon har i allt hon skriver.

– Där har jag en vånda nu när jag ska publicera min forskning. Jag är van att få uttrycka mig med finess och humor – det får man inte inom vetenskapssamhället!

Forskningen klev hon in i efter över tjugo år som gymnasielärare och nästan lika många år som läromedelsförfattare. För även om hon trivdes i klassrummet och med eleverna, fanns det annat hon inte tyckte om. Hon tycker inte om hur skolans strukturer ser ut idag, och lyfter systematiskt kvalitetsarbete (SKA) som exempel.

– Det är en helt meningslös aktivitet som lärare förväntas lägga energi på inför skolstarten varje år. I stället för att planera undervisning, vårda sin institution och beställa böcker, som man gjorde förr! Jag har alltför länge fogat mig i sådana dumheter, så det var dags att göra något annat.

Forskar om svenska som andraspråk
Pia är sedan 2020 doktorand i didaktik med inriktning mot svenska och flerspråkighet, vid Uppsala universitet. Hon forskar om svenska som andraspråk (sva) på gymnasiet, där alla elever, särskilt på studieförberedande program och på komvux, förbereds för högre studier.

– De förväntas då hantera en avancerad akademisk textvärld. Det är ett stort kliv att ta, i synnerhet om svenska inte är ens förstaspråk. Jag är intresserad av vad som kan underlätta det klivet, förklarar Pia.

Den första artikeln i Pias kommande avhandling är redan publicerad, och handlar om hur förord i sva-läromedel kan skapa en relation mellan författaren och läsaren, det vill säga eleven.

Även den andra artikeln handlar om läromedel. Hon undersöker vilka språkliga resurser som gör texten begriplig och engagerande.

Vill bidra till att utveckla stipendier
Den inbitna Manus-läsaren känner nog igen Pias namn. Pia har nämligen varit en del av tidningens redaktionsråd och suttit i Läromedelsförfattarnas styrelse de senaste åtta åren, och som vice ordförande de sista fem åren. Men nu är det slut på det. På Läromedelsförfattarnas stämma, den 27 april, tackades hon av med blommor, applåder och ett och annat tårfyllt öga.

– De här åtta åren har lärt mig massor, inte minst om vad goda krafter kan åstadkomma när man samarbetar för en gemensam sak. Men också om den långsamma och metodiska demokratiska processen, och hur bra det är att låta komplicerade saker ta den tid som krävs, säger Pia, som även har varit ordförande för stipendienämnden, där hon har jobbat med att vidareutveckla Läromedelsförfattarnas utbud och kriterier gällande stipendier. Just stipendierna är ett område hon har brunnit lite extra för, och hon kommer att fortsätta sitt arbete med stipendierna. Stämman valde nämligen in henne som medlemsledamot i stipendienämnden.

– Jag vill bidra till att utveckla stipendier som bättre matchar det moderna författarlivets villkor, säger Pia.

Att Pia tycker om sitt arbete kommer inte som en överraskning för någon som har mött henne, oavsett om det är i jobbet eller i det privata. Om man frågar Pias familj vem Pia är på fritiden tror hon att de skulle svara att det inte finns någon Pia utanför jobbet, att hon saknar begåvning för att vara ledig.

– De måste tjata för att få ut mig på en timmes skogspromenad, för i deras ögon verkar jag alltid vara hysteriskt upptagen med jätteviktiga saker. Kanske det kan bli ändring på det nu?

Pias avslutande fråga är så klart retorisk, men jag som har haft äran att jobba med Pia och därmed vet vilken idéspruta och arbetsmyra hon är, känner ändå ett behov av att besvara frågan: Pia, det tror jag inte en sekund på.

Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 2, 2024).