Lena Odeldahl

Efter 50 år av skrivande är Lena Odeldahl, nyligen utsedd till heders–medlem i Läromedelsförfattarna, färdig med sitt författarskap. Eller?

Text och foto: Embla Jernstig

Det är en solig valborgsmässo­afton när jag och Lena Odeldahl hörs över Teams. Uppkopplingen är svajig, vilket kan förklaras av att Lena är på det lantställe i Småland som hon och hennes man Anders bor på under våren och sommaren. Det är en plats där det har skrivits flera läromedel – Lena och Anders är nämligen båda två författare tillika medlemmar i Läromedelsförfattarna.

Lena, som idag är över 80 år, trodde att hon var klar med sitt författarskap för länge sedan, men när vi hörs är hon och Anders mitt i en omarbetning av den tredje versionen av ett läromedel de skrev tillsammans i ett team 2015. Så riktigt klar är hon inte. Men när de är klara med omarbetningen planerar hon att lägga författarskapet på hyllan för gott, en gång för alla.

– Någon gång får det vara nog, säger hon bestämt med ett leende på läpparna.

Exakt hur många läromedel det har blivit genom åren är svårt att svara på, men när Lena sökte på sitt eget namn på Libris för några år sedan fick hon 83 träffar. Jag gör samma sökning och konstaterar att det tillkommit ytterligare tio titlar sedan dess. Hon påpekar att det antalet inte är helt rättvisande, eftersom det kan röra sig om olika upplagor av samma bok. Men många titlar har det blivit. Ämnena hon skriver i är engelska och tyska och hon har skrivit flera paket för högstadiet och gymnasiet, men också ett antal solitärer.

– När man skriver läromedel är det ju dessutom femtioelva komponenter, säger hon och skrattar.

Fem decennier av skrivande

Att hon har skrivit mycket råder det alltså inget tvivel om, vilket inte heller är konstigt med tanke på att hon har skrivit läromedel sedan 70-talet. Hon utbildade sig till lärare i slutet av 60-talet och som nästan nykläckt lärare fick hon i uppdrag av Statens Läroboks­nämnd att granska läromedel i engelska. Det gjorde hon i ett par år innan hon fick förfrågan av metodiklektor Bertil Börjesson att ingå i ett författarteam som skulle skriva läromedel i engelska på högstadiet.

– Det måste ha varit 1973, säger hon och konstaterar att hon nu, drygt 50 år senare, känner sig färdig.

Annat är det för hennes man Anders som vid 84 års ålder är högst aktiv. De har skrivit flera läromedel tillsammans, i både engelska och tyska, men efter några titlar började Lena vända sig till andra författare. Att skriva med sin partner blev, som Lena beskriver det, lite mycket.

– Arbetet pågick dygnet runt. Kvällar, helger, semestrar – det blev aldrig en lugn stund, säger hon.

Stå med fötterna i klassrummet

Böckerna har Lena framför allt skrivit parallellt med sitt arbete som lärare, vilket hon menar har varit en enorm fördel. Hon prövade alltid sitt material på sina elever som fick komma med kommentarer på texter. På så sätt märkte hon vad som fungerade och inte.

– Ska man skriva läromedel för skolan, då ska man stå med fötterna i klassrummet så att man vet vad man gör för något, säger hon med eftertryck.

Lena älskade att stå i klassrummet och pratar med glädje i rösten om åren hon jobbade som lärare. Hennes uppfattning var att eleverna var stolta över att ha en läromedelsförfattare som lärare, de visste att Lena visste vad hon pratade om.

– Sedan fick de alltid tårta när materialet var färdigt, säger hon och skrattar till. Kanske bidrog det till elevernas entusiasm.

Många roller i förbundet

Men vid 61 års ålder klev hon ut ur klassrummet för gott. Vid den tiden var hon ledamot i Läromedelsförfattarnas styrelse, vilket tillsammans med intäkterna från böckerna hon skrivit tillät henne att gå i tidig pension och ägna sig åt de barnbarn som började trilla in.

Rollen som styrelseledamot är en av många roller hon har haft i Läromedelsförfattarna. På hennes cv står även ledamot i stipendienämnden, jurymedlem för Läromedelsförfattarnas pris och medredaktör till Manus – för att bara nämna några. Hon var engagerad i förbundet i många år, lite för många enligt Lena själv.

– Det är bra att den styrelse vi har nu har satt ett tak för hur länge man får sitta i styrelsen, jag och många andra som satt med mig satt lite väl länge.

Hon minns mycket från sin tid i organisationen: allt från rättegångar till utlandsresor. Men när jag frågar om när hon har känt sig som mest stolt över att vara medlem i Läromedelsförfattarna är det de senaste åren hon lyfter.

– Jag är väldigt glad över det enorma påverkansarbete som styrelsen och kansliet har drivit, och den utveckling förbundet har haft de senaste åren. Jag tror att man måste ha varit med ett antal år för att faktiskt förstå hur mycket som har hänt de senaste åren.

En insats hon själv är stolt över är när hon som sammankallande i valberedningen (ännu en merit på hennes cv) föreslog den nu sittande ordföranden Per Kornhall, och fick honom att tacka ja.

– Vi var jätteglada att han ställde upp, säger hon med eftertryck.

Den senaste titeln hon kan lägga till är hedersmedlem, vilket hon utsågs till på stämman i maj. En titel som hon givetvis känner sig mycket stolt över.

Knappast ett stillsamt liv

Att hon nu har lämnat alla sina poster i förbundet samt planerar att lägga författandet bakom sig innebär inte att hon lever ett stillsamt liv. Hon och hennes man reser mycket tillsammans och hon har vad hon beskriver som ett rikt socialt liv.

– Jag umgås mycket med barn och barnbarn, är med i en bioklubb och en bokcirkel, säger hon och lägger till:

– Och så läser jag vansinnigt mycket.

På listan över lästa böcker finns många tyska och engelska titlar, och när hon läser dem läser hon helst på originalspråk.

Den svaga uppkopplingen gör sig påmind i slutet av vårt samtal och Lena sitter framåtlutad för att höra allt jag säger. Jag tackar för pratstunden och önskar henne lycka till i det fortsatta arbetet. Närmast på agendan står dock inte revideringen av läromedlet, nu väntar trädgårdsarbete och en något oväntad aktivitet.

– Nu ska vi i väg och hämta hästgödsel till våra odlingar, säger hon och skrockar.

Jag skrattar och vinkar hejdå, och leendet på mina läppar dröjer sig kvar en bra stund efter att vi har lagt på.

Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 2, 2025).