Kim Sjöberg

Kim Sjöberg vill att läsningen ska vara en upplevelse för stora som små. Genom smarta knep och en bokholk gör hon läsningen tillgänglig för alla.

Text: Embla Jernstig, foto: Madeleine Gustin

Ett femtiotal små påsar fyllda med pixiböcker och klubbor – det hängde en fredag på en häck i det lilla samhället Klågerup i Skåne. Fredagsmysläsning var konceptet, och barn och föräldrar plockade med sig en påse hem för att läsa tillsammans. Bakom påsarna låg Kim Sjöberg – en lärare, läromedelsförfattare och läsfrämjare av rang.

– Det blir som en livsstil. Läsning har verkligen blivit något jag brinner för, säger Kim som ägnar nästan hela sitt liv åt läsningen på olika sätt.

Med en mamma som läste mycket och en kreativ pappa som byggde små världar, blev läsningen tidigt en självklar del av Kims liv. Hon minns särskilt högläsningen som gav en känsla av gemenskap och blev en upplevelse hon delade med sin syster.

– Det ska kännas när man läser. Det vi känner är det vi bär med oss.

Den filosofin märks extra tydligt i Kims klassrum. Kärleken för läraryrket lyser igenom när hon pratar om läsningen med eleverna, särskilt när hon berättar om när hon läste Fröken Spöke av Kerstin Lundberg Hahn med sin klass. En dag kom Kim till klassrummet utklädd till Fröken Spöke.

– ”Jag är fröken Spöke. Kim är hemma sjuk och jag är er vikarie”, fnissar Kim och fortsätter:

– Då började de använda det de hade läst i boken. När de frågade om jag kunde gå genom väggen, som fröken Spöke kan, svarade jag ”absolut” och gick in i väggen. ”Pang!”, sa det och jag ramlade ihop och eleverna blev dubbelvikta av skratt – för vi upplevde det vi hade läst tillsammans.

Även Kims karriärval går att spåra till hennes barndom och de vuxna hon hade omkring sig. Hennes moster Lisen är idag över 70 år och fortfarande verksam som lärare – en eldsjäl, som Kim beskriver det.

– Den passionen och det kreativa arbetet jag såg när hon jobbade med sina elever fick mig direkt att tänka ”Åh! det här vill jag också göra!”.

Och den drömmen höll hon fast vid. Även om hon funderade över andra alternativ längst vägen landade hon alltid i att läraryrket måste vara det allra bästa. Hon har främst jobbat med F–3.

– Jag tycker det är roligt med de yngsta som börjar skolan, och att jobba för att de ska få en bra start.

Bokholken blir något att samlas kring

Sedan augusti arbetar Kim som utvecklingssekreterare i Malmö stad med fokus på läsning. Hon saknar visserligen klassrummet och eleverna, men hennes nya roll låter henne arbeta bredare för elevernas skull och skapa förändring. Hon träffar fortfarande elever ibland, och när hon besökte sin tidigare arbetsplats i höstas fick hon veta att Fröken Spöke blivit så populär att de fortsatt läsa böckerna.

– Jag får mycket energi av att vara nära verksamheten. Barnen är fantastiska på att vägleda en, de lär mig lika mycket som jag lär dem.

Så varför hängde Kim upp påsar med böcker i sin hemstad? Det hela började med att Kim reflekterade över hur vi möter läsningen i vår vardag.

– Vi har ett fantastiskt bibliotek där vi bor, men ibland tror jag att barn måste möta läsningen på andra ställen än där läsningen naturligt finns, förklarar hon.

Den tanken fick henne att skapa bokholken – en trälåda som hon byggde tillsammans med sin pappa. Kim ställde in några barn- och ungdomsböcker och spred att man gärna får gå förbi och plocka upp en bok när man är på promenad eller är ute och leker. Antingen lämnar man tillbaka den när man är klar eller så byter man ut den mot en bok man har hemma. En rolig idé som hon inte trodde skulle vara så långlivad, men nu har det gått två år och de har nya böcker i holken varje vecka.

– Det blir något att samlas kring, säger Kim.

För att synliggöra läsningen ytterligare anordnar Kim läsinsatser kopplade till holken. I höstas hade de en berättelserunda där barn och vuxna från byn fick gå en promenad och möta karaktärer ur kända berättelser. Trollet från Bockarna Bruse gömde sig under en bro och i ett litet tält satt Pettson och Findus. Kim lät deltagarna läsa delar ur böckerna kopplade till karaktärerna, med förhoppningen att det skulle locka dem till att låna böckerna för att läsa vidare. En annan insats var alltså fredagsmysläsningen.

Sänker trösklar för att läsa

Det läsfrämjande arbetet tar tid, men Kim är inte ensam – hon har sina barn. En fjortonårig dotter, en son på fem år och en dotter på tre. De är också en stor anledning till att hon är så engagerad i läsfrågan. När hon fick sina yngre barn började hon fundera över deras läsning och hur hon i sin roll som förälder kan engagera dem.

– Jag måste jobba väldigt aktivt för att de ska vilja lägga tid på läsningen. Det är inte enkelt, men genom rutiner blir det lättare, säger hon och delar ett av många knep hon har:

– Jag har lagt ut böcker på strategiska platser i hemmet. Vi har korgar där jag byter ut böckerna varje fredag.

Till de små barnen har hon en korg i hallen, så att de när de väntar på att få hjälp med sina ytterkläder plockar upp en bok för att underhålla sig. Under teven står ytterligare två korgar och där sitter barnen ofta.

– De har kanske en tanke att de ska sätta sig vid teven, men så fastnar de på vägen.

Till sin äldre dotter har hon böcker i köket, för där står de ofta och pratar. Men Kim konstaterar att hennes äldsta dotter är betydligt svårare att locka än de små.

– Med henne handlar det främst om att ha tålamod att ge sig in i en bok. Det blir lätt ”nej, det finns ingen bok som passar mig” eller ”det finns inget bra”, och då ger hon lätt upp.

Kim jobbar därför på att sänka tröskeln. En strategi har blivit att låna hem tre böcker från biblioteket och högläsa de första sidorna i varje bok tills hennes dotter har kommit in i en av dem.

– Man måste hitta knepen. En annan sak jag tror är viktig är att dela med sig av det man själv läser. Även om boken inte är relevant för min dotter, så kan innehållet vara intressant, säger hon och fortsätter:

– Genom att säga ”Oh, hör på det här!” och läsa ett stycke, så visar jag att det finns något att hämta i böckerna. Det blir en naturlig del av livet.

Hon vill sänka tröskeln för fler i sin dotters ålder, och har en plan att nå fler genom bokholken. Hittills har hon främst haft fokus på de allra yngsta som är ute och går med sina föräldrar, men nu har hon märkt att det stannar till allt fler ungdomar på kvällarna.

– Genom att ställa ut böcker i bokholken kan vi också nå ut till de som inte har biblioteket som en naturlig plats att gå till. När det kommer förbi ungdomar kan de plocka med sig en bok utan att det blir en big deal.

Så nu vill hon köpa in fler ungdomsböcker, för att nå så många som möjligt och göra läsningen tillgänglig för alla.

– Vi kan inte styra över barnens fritid, men vi kan ge dem goda förutsättningar att ta med sig läsningen hem genom att vara läsande förebilder.

Att Kim hinner med allt detta samtidigt som hon har ett heltidsjobb är en bedrift, och ovanpå det skriver hon läromedel. Det var inget hon hade tänkt på innan hon fick erbjudandet, men efter sin första bok var hon fast.

– Att skriva är att uttrycka sig, och jag brinner för att sprida kunskap och nå ut till andra. Jag vill vara med och skapa en bas som mottagaren sedan får anpassa till sitt klassrum.

Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 4, 2024).