Karin Tuolja

Karin Tuolja skriver läromedel i lulesamiska, något hon började med när hon jobbade som lärare och saknade en röd tråd. Hennes centrala roll i den lulesamiska språkmiljön gav henne det nordiska språkpriset Gollegiella 2018. Här berättar hon om sitt driv och förhoppningar om framtiden.

Foto: Åsa Lindstrand

Lulesamiska talas i Jokkmokks- och Gällivareområdet och motsvarande sida i angränsande områden i Norge. Det blev godkänt som skriftspråk 1986.

Vad fick dig att börja skriva läromedel?

Jag fick lärarjobb på Samernas Utbildningscentrum i Jokkmokk. Där öppnades en språklinje för de som ville studera lulesamiska. Första året hade jag elever med passiv samiska, som inte hade fått modersmålsundervisning. Med tiden utökades kurserna till att omfatta elever på olika kunskapsnivåer, även samisktalande som ville förkovra sig i skriftspråket.

Jag upptäckte då att jag inte hade läromedel att stödja mig på och framförallt inte på det vis jag ville jobba. Arbetsuppgifter och övningar gjorde jag förstås, men jag trevade efter en röd tråd i själva utlärningen för att se eleverna stegvis utvecklas. På så vis fyllde jag på med arbeten, diskuterade med både elever och kollegor samtidigt som jag också införskaffade mig det som producerades av andra. Jag hade tidigare provat på att göra radioprogram och lärt mig den tekniken, vilket jag hade stor glädje av i lärarrollen då jag kunde göra egna inläsningar för muntlig språkinlärning. Jag trivdes verkligen i rollen som lärare så det blev min vardag.

Det är inte överraskande att det är brist på läromedel då det ofta är lärare som själva måste tillverka sina läromedel. Även brist på medel försvårar. Lärare i samiska får oftast förlita sig på sin egen förmåga.

Du har jobbat som lärare, mentor och översättare. Du har även varit med och översatt Nya Testamentet till lulesamiska. Vad grundar sig ditt driv i?

Det har att göra med möjligheterna som jag har fått och att jag har fokuserat på det jag gör. Jag översatte en museiutställning innan jag började jobba som lärare, vilket egentligen var mer än jag klarade av. Då lärde jag mig mycket om museala ämnen också, vilket ledde till studier i arkeologi och historia. Sedan tidigare var jag intresserad av olika språk, och att översätta till mitt eget språk var spännande även om det var trögt i början.

Jag studerade själv oavbrutet, oftast på distans, och utvecklades successivt. Samtidigt fick jag en inblick i universitetsvärlden, fick läraruppgifter och mötte samma problem men inspirerades också. Jag flyttade aldrig mitt fokus från språket och kulturen, det fanns många utmaningar, men mitt intresse var djupt och det fanns många luckor att fylla.

När jag fick frågan om att vara med i översättningen av Nya Testamentet tog jag tjänstledigt och anslöt mig till översättargruppen. Det var den största utmaningen, jag lärde mig så oerhört mycket eftersom gruppen bestod av teologer och mina lärare från högskolan, alla med olika bakgrund och stora kunskaper. Det var en otroligt lärorik tid där jag verkligen sattes på prov.

Nu är jag med i en liknande grupp som översätter Gamla Testamentet, även om min roll är mindre. Jag har också en viss mentorsyssla åt mina tidigare elever som själva är språkligt verksamma. I det fallet är det väldigt viktigt att finnas till hands för språköverföringen. Jag har också mer tid för handarbete, främst tillverkning av dräkttillbehör.

Du vann det nordiska språkpriset Gollegiella 2018, berätta mer om det!

Det var överraskande och stort så jag hade svårt att ta in det och reagerade med ödmjukhet och tacksamhet. I den känslan rymdes alla de som har fungerat som mina mentorer, mina kollegor och vänner, min släkt, min glada faster som själv var lärare och författare vars mor också en tid var lärare i kateketskola, alla mina lärare som funnits längs vägen, mina elever som gjort min lärartid så glädjefylld och alla andra som hade trott på mig, gett mig chanser och inspirerat mig, och mina föräldrar som verkade i en tid då språket skulle tystas. Alla dessa människor hedrades på det viset. Alltför många var och är borta nu förstås. Jag ville verkligen dela priset med alla.

Hur upplever du synen på Sápmi i Sverige idag?

Det är en svår fråga, då det beror på vems syn man syftar på. Men menar man majoritetssamhällets syn, så är det nog så att fler människor är intresserade nu än tidigare, men att okunskapen ändå fortfarande är väldigt stor, även om många fantastiskt duktiga konstnärer och artister gör det de kan för att fylla kunskapsluckorna. Men här har ju läromedel om samer i historien en roll att fylla.

Varför behövs bra läromedel?

Minoritetsspråk har svårt att hävda sig. Min generation hörde språket talas mer, medan senare generationer som upplever ett större tapp får kämpa för att tillägna sig det eller utveckla det de redan har. I sametäta områden är det lättare men runtom i landet brottas man med tillgången på material. Nu undervisas elever digitalt över hela landet och det underlättar om de har material att tillgå likt alla andra språk. Problem med schemaläggningar och ibland negativa attityder från skolhåll kan kännas påfrestande nog. Samiskan har ingen lång tradition av modernare läromedel och det som finns är inte tillräckligt. Samiska elever befinner sig också på olika nivåer och det är inte lätt för lärarna att arbeta tillfredsställande utan tillgång på den vägledning som bra läromedel ger.

Varför är du medlem i Läromedelsförfattarna?

Jag behövde nog ta del av andras erfarenheter till att börja med och få en uppfattning om vad som pågår inom lärarkåren och läromedelsbranschen. Jag identifierade mig inte som författare, men när jag behövde juridisk rådgivning kände jag en väldig trygghet i att få den från Läromedelsförfattarna. Jag fick också bra bemötande och fantastisk hjälp med att skriva avtal. Föreläsningar, kurser och möten har också berikat mig.

Vad har du för förhoppningar för framtiden?

Språket har inte alltför många talare så det är bra om det kan synliggöras mer. Det kan inte vara bara språkbärarnas ansvar, de måste få hjälp med verktyg för att kunna hävda språket. Man måste erbjudas plats i medier till exempel. Som det nu är ser det inte ljust ut för lulesamiskan. Uppmuntran genom t.ex. stipendier för studier är mycket viktig och nödvändig, därigenom kan man fånga upp intresserade till yrken där de kan vara behjälpliga. Lärare är en bristvara, men även inom mediebranschen behövs utbildat folk, liksom i fler yrken som hemtjänsten, sjukvård osv. Det borde också finnas stipendier för högre studier, forskare och forskning överhuvudtaget.