Karin Persson Gode

Tack vare en kräsen fyraåring och avslag på flera doktorandtjänster hittade Karin Persson Gode rätt i yrkeslivet. Idag är hon en prisbelönt författare.

Text: Embla Jernstig, foto: privat

Knappt fyllda 20 tog Karin Persson Gode klivet in i förskolans värld. Hon hade precis tagit studenten och började jobba på en förskola, och där förblev hon.

– Jag tyckte att det var ett kul jobb, så jag stannade kvar, säger hon med en lätthet i rösten.

Att hon senare utbildade sig till legitimerad lärare beskriver hon som nästintill slumpartat. Det var en satsning från Stockholms stad. De vidareutbildade ett antal barnskötare till förskollärare och en av platserna gick till Karin. Men innan vi går in på det, måste vi stanna upp vid en särskild person, som har en viktig roll i Karins författarskap: Alex.

– Ååh, jag minns den dagen som i förrgår, säger Karin och ler ett så varmt leende att det hade kunnat smälta den envisa februarisnön som täcker marken när jag skriver det här.

Inspirerad av en 4-åring
Alex var en fyraåring på förskolan där Karin jobbade. De satt och pratade på lunchen och det serverades potatismos och korv – en maträtt Alex inte tyckte om. Potatismoset fick av den anledningen agera byggmaterial i stället, och Karin såg hur en vulkan tog form på fyraåringens tallrik.

– Han byggde den där högen, som ju blev en ganska fin hög, och så sa han: ”på dinosauriernas tid, då fanns det vulkaner. Och de sprutade eld och lava omkring sig och allt runt omkring började brinna och sen dog dinosaurierna och sen så föddes mormor och morfar och jag”. Han sa det bara helt plötsligt, du vet så där rakt ut, säger Karin och skrattar. Jag ler stort, för jag förstår precis hur hon menar.

Vulkanen på Alex tallrik förde Karins tankar till något hon sett på ett mjölk­paket. Ett experiment med en bakpulvervulkan. Tänk om hon skulle göra något liknande?

– Jag sa till Alex: ”Vet du? Vi skulle kunna göra en vulkan, det sprutar ju inte eld, det gör den inte, men vi skulle kunna göra en vulkan av lera, du och jag och några till”.

Sagt och gjort. Karin jobbade på den tiden mest med musik och språk med barnen, men dagen därpå liknade Karins avdelning en kemisal – om än lite mer färgglad och fylld med ovanligt unga kemister.

– Barnen gjorde vulkaner med Play Doh-lera, bakpulver och ättika så det luktade riktigt sunkigt på hela avdelningen, men vi hade vansinnigt roligt, säger hon med eftertryck och fortsätter:

– Det var jättehäftigt och de hade ganska fria händer. Jag var med hela tiden, men de fick testa sig fram och använda sin fantasi.

Karin är övertygad om att ett bra experiment är ett där du inte följer instruktionerna så noga. Hon menar att om du gör som det står i beskrivningen, då får du det väntade resultatet. Det är när du skruvar på experimentet du upptäcker nya saker.

– Barnen vill ju fylla på med karamellfärg, ploppa i pärlor i ”lavan” och blanda i andra småsaker. De vill se vad som händer, vilket är hela syftet med ett experiment.

Och så gick det till när Karin, tack vare potatismos och en kräsen fyraåring, leddes in på en helt ny, naturvetenskaplig bana som flera år senare skulle göra henne till en prisbelönt läromedelsförfattare.

Från lera till läromedel
Men det gick inte raka vägen från vulkaner av Play Doh till läromedel. Däremellan kom en utbildning. Karin skrev sin d-uppsats om naturvetenskap och experiment för barn, och mot slutet av arbetet frågade handledaren om hon övervägt en forskarutbildning.

– Teorier i all ära, men skrivandet var det jag verkligen tyckte var roligt, säger hon och berättar att hon efter tipset sökte en doktorandtjänst på pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Det skulle visa sig svårare än väntat.

– Jag sökte flera gånger, och efter ett tag började jag känna igen de där tjocka kuverten med alla skrifter som kom tillbaka. När jag såg dem visste jag att det inte hade blivit något den här gången heller.

Sista gången hon sökte en doktorandtjänst och fick beskedet ville hon inte ens öppna det – hon visste att det var ett avslag. Samma dag hade tidningen Förskolan landat i brevlådan. Den lockade betydligt mer i stunden, och när hon bläddrade i den läste hon att det gick att söka Ulla Britta Bruuns stipendium.

– Man kunde söka det om man var förskollärare och ville berätta om någonting, och då tänkte jag att jag minsann ska söka det för att skriva en bok om naturvetenskap och förskolebarn, säger hon och utstrålar självsäkerhet.

Sagt och gjort, och med stipendiet gick det bättre än med doktorandtjänsterna. Hon fick det, och under stipendie­utdelningen kom det fram en redaktör från Natur & Kultur. Förlaget var intresserade av att ge ut boken. Det var början på ett författarskap som pågår än.

Hittills har det blivit tre böcker i serien Förskoleserien, ett fristående läromedel för förskoleklass och tre boxar med aktivitetskort för förskolan. Det senaste hon har jobbat på är ett samarbete med ingen mindre än världens starkaste björn. Tillsammans med Susanne Adolfsson, som skrivit manus till flera Bamseserier, har hon skrivit Utforska med Bamse: Kemi, som gavs ut på Natur & Kultur i höstas.

Idag har Karin tagit ett kliv ut ur förskolan, och jobbar som utredare inom tillsyn, på Stockholms stads förskole­förvaltning. Det har hon gjort i fem år, och innan dess var hon på Skolinspektionen. Det var ett tag sedan hon stod på golvet i förskolan.

– Jag hade jobbat i förskolan i 25 år. Det var framför allt en vilja att göra någonting mer som fick mig att lämna.

Utgår från befintliga experiment
Hon möter dock fortfarande lärare, barnskötare och barn via jobbet, och det händer när hon gör tillsynsbesök att någon hämtar en box och frågar om det är hon som har skrivit den. En gång ringde en lärare med frågor om ett experiment, och det slutade med att läraren frågade om Karin kunde komma till förskolan för att se vad de gjorde.

– Det var vansinnigt roligt. Där stod 25 ungar och snurrade knappar på snören. Då blev jag liksom lite stolt, det blev jag, säger hon och ler.

Boxarna består av aktivitetskort med experiment och övningar. Jag frågar varifrån idéerna kommer, och hon förklarar att hon ofta utgår från befintliga experiment för att sedan tänka: hur kan jag få ett annat utfall med samma material? Just så vill hon att personalen och barnen ska tänka när de använder hennes läromedel.

– Jag försöker utgå från saker som man har hemma eller på förskolan. Man ska inte behöva göra stora beställningar, mycket av det man behöver finns redan.

Även om hon inte har varit den mest aktiva medlemmen i Läromedels­författarna, har organisationen betytt mycket för henne genom åren.

– Jag tycker att det är bra att ha en förening i ryggen. Jag vet att det finns någon jag kan ringa och fråga om det är saker jag undrar över.

Hon har dessutom ett glädjefyllt minne kopplat till Läromedelsförfattarna. En förmiddag 2017 var hon på biblioteket i Blackeberg och gjorde ett samarbete. När hon var klar såg hon att hon hade tio missade samtal.

– Jag hade fått ett meddelande där en herre bad mig ringa upp för att han hade ett meddelande som jag nog skulle bli glad för. När vi till slut fick tag i varandra berättade han att jag hade fått priset Lärkan. Jag kanske är lite fånig, men jag tänkte ju ”Nej, men inte ska väl jag bland alla de där författarna?” Men ja, det var väldigt hedrande och kul, säger hon och ler åt minnet.

Om det är något Karin vill, så är det att bidra till att göra naturvetenskap i förskolan till något roligt, enkelt och tillgängligt. Med sina läromedel gör hon just det. Hon tar ner ämnet till barnets nivå och gör det som kan verka svårt till något lustfyllt. Kemi må vara formler, molekyler och atomer. Men det är också Play Doh, pärlor och potatismos.

Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 1, 2026)