Hannah Sundkvist

När Hannah Sundkvist bestämde sig för att bli musiklärare var planen att rädda världen. Kanske har hon inte lyckats med just det än – men hon ger unga människor en röst genom musiken.

Text: Embla Jernstig, foto: Tess Wallenberg

Det är en överrumplad och skrattande Hannah Sundkvist jag säger hej till i vårt mötesrum i Teams.

– Oj! Vänta, där!

Med stora hörlurar och en kaffetermos i handen letar hon upp rätt fönster på skärmen innan vi hälsar ordentligt. Hon befinner sig på sin sons skola och har hittat ett tomt klassrum för vår intervju.

– Jag behövde följa med på inskolning, så min son är ute på skolgården och leker nu, säger hon och ler.

Det ringar in hennes vardag till stor del för tillfället, när jag senare frågar henne vem hon är utanför musiken svarar hon med ett ord: mamma. Sonen på skolgården är ett av tre små barn. Men att vara mamma är långt ifrån allt hon är. Framför mig sitter en folkmusiker, undersköterska, lärare, entreprenör och violinist. Musiken är, och har nästan alltid varit, central i Hannahs liv. På väggen i hennes barndomshem hängde en fiol som hennes pappa spelat på som ung. En sexårig Hannah tjatade och tjatade tills hon till slut fick börja spela fiol.

– Mina föräldrar tyckte att jag kunde spela piano i stället, det hade vi också hemma och det låter lite bättre i början, men nej, jag skulle spela fiol.

Att hon valde fiolen över pianot har hon aldrig ångrat, det är det instrument som har följt henne hela livet, trots en liten dipp under tonåren.

– Det var lite töntigt med fiol en period, och jag orkade inte öva. Men pappa var på mig om att öva en timme om dagen, och det är jag tacksam för i efterhand, säger hon och berättar om sin relation till fiolen idag.

– Det är mitt hjärteinstrument, och det är också det enda instrument jag inte undervisar i. Det är så personligt på något sätt, säger hon och rör handen mot hjärtat.

Vill rädda världen
Med fiolen som något slags konstant i livet har hon genom åren hunnit testa det mesta inom musik. Hon har spelat i flera band, bland annat som trummis i ett rockband. På gymnasiet gick hon musikallinjen, vilket så småningom ledde till hennes längsta paus hittills från musiken. Det var en tävlingsinriktad och individualistisk atmosfär, där Hannah inte kände sig hemma.

– Jag började tvivla på musiken som en del av mitt liv och kände att jag liksom inte blev glad av den längre. Jag har aldrig tyckt om tävlingar eller när man ska armbåga sig fram på det sättet.

När hon var klar med gymnasiet la hon därför musiken på hyllan. I stället utbildade hon sig till undersköterska och började jobba inom vården. När hon nu blickar tillbaka på den tiden ser hon att det fanns en underliggande identitetskris i pausen från musiken.

– Jag reste och gjorde allt det där som man gör, men det fanns ju hela tiden en saknad.

Det var när hon bodde i Tanzania och jobbade med ett biståndsprojekt som hon insåg att saknaden efter musiken blev för stor. Samtidigt ville hon inte sluta jobba med människor – helst ville hon rädda världen. Och hur skulle hon göra det? Jo, genom att bli musiklärare.

– Jag tänkte att då kan jag jobba med människor och göra dem godhjärtade, så får de i sin tur ta hand om världen, med musik eller som goda människor, säger hon och skrattar åt sin högt uppsatta vision.

Hon kanske inte har räddat världen än, men hon räddade sin egen relation till musiken. Sakta men säkert började hon spela igen, och snart hittade hon till det som är hennes trygga punkt idag: folk- och världsmusiken. I den hittade hon den gemensamma glädjen hon saknade på musikalgymnasiet.

– Man ses ute på pubar och spelar, man bjuder hem vänner, man sitter och lirar tillsammans, åker runt i världen, träffar nya människor och lär sig varandras musikstilar. Det är fokus på sväng och rytm och man kan sitta och spela långt in på nätterna, säger hon med kärlek i rösten.

Musiken hjälper ungdomar att uttrycka sig
Idag jobbar Hannah som musik­lärare på ett statligt ungdomshem, där hon möter unga killar med psykosocial problematik, missbruk och kriminell bakgrund. Dit sökte hon sig efter 13 år på en högstadieskola, när hon kände att det var dags att gå vidare. Redan vid det första mötet kändes Sis-hemmet som rätt plats för henne, men i jakten på ett nytt jobb brottades hon också med andras bild av henne.

– Jag tänkte att alla tog för givet att jag skulle gå vidare till kulturskolan, men när jag hittade detta kände jag att det är precis det här jag vill göra. Jobba med unga människor och ge alla en ny chans.

Jobbet på ett Sis-hem kan framstå som något helt annat än jobbet på en högstadieskola. Men lärarvardagen är densamma, oavsett vilka ungdomar du möter, menar Hannah.

– Den största skillnaden är egentligen bara att det är mindre elevgrupper. Jag träffar max fem elever i taget, vilket ger mig en chans att verkligen möta varje elev.

Många av ungdomarna är slutna och ovilliga att prata om känslor eller upplevelser. Här ser Hannah hur musiken, inte minst rappen, kan bli en väg in – ett sätt att få fram det som annars är svårt att säga.

– Jag har elever som knappt kan öppna munnen, men som sedan tar fram sina böcker där de har skrivit text efter text efter text. Där finns allt de inte kunde berätta, hela deras livshistorier. De rappar, vi skapar och diskuterar texterna – vi möts i musiken, och det tycker jag är fantastiskt.

Drömmen om ett eget företag
Det är inte bara i undervisningen Hannah lär ut musik, hon är även författare, en titel hon ibland har svårt att bära. Hon hade en författardröm som barn, men tänkte tidigt att det inte var något för henne, eftersom hon hade svårt med stavningen. Det har hon än idag, men hon har förstått att ämneskunskapen och förmågan att förmedla ett budskap väger tungt som läromedelsförfattare. Hon är också enormt tacksam för det stöd hon har via förlaget.

– Korrekturläsare, faktagranskare, redaktörer, förläggare – jag hade aldrig klarat det på egen hand.

Hon vill också lyfta betydelsen av bra illustratörer. I det läromedel hon jobbar på nu gör Nino Keller illustrationerna, som är inkluderande, vardagsnära och normbrytande. Hon beskriver hans stil som en motsats till de AI-bilder hon ser på allt fler håll, som gör henne less minst sagt.

Det var också via förlaget hon hittade till Läromedelsförfattarna, på rekommendation av sin förläggare. Hon har bland annat haft glädje av sitt medlemskap genom att hyra Läromedels­författarnas hus i Visby.

De senaste åren har Hannah påbörjat sin dröm som egenföretagare, vilket blev möjligt när hon gick ner i tid i samband med att hon bytte jobb. Just nu bygger hon upp det som hon kallar för Sund musik. Förändringen har även gett henne tid att skriva läromedel på dagtid.

– Nu behöver jag inte sitta uppe på nätterna, som jag gjorde med mina första läromedel. Man bara ”wow!” skrattar hon.

Hon har många drömmar och idéer för sitt företag, men hon låter allt ta den riktning det tar. Här och nu är hon glad över det hon har. För henne är det viktigaste att musiken och skapandet får vara lustfyllt.

– Det är väl någonstans mitt motto idag också. Musik ska vara kul, annars får det vara.

Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 3, 2026)