Anna Nordlund

För Anna Nordlund blev läsningen en bästa vän under hennes uppväxt. Idag ser hon hur allt färre barn har den relationen till litteraturen.

Foto: Karl Nordlund

Rättelse: Det här porträttet delades i ett nyhetsbrev i och med internationella kvinnodagen. Där har tyvärr titeln på Anna Nordlunds bok blivit fel. Boken heter Selma Lagerlöf – Sveriges modernaste kvinna, inte världens modernaste kvinna.

Hundratusentals sexåringar har precis börjat sin allra första termin i skolan, och i varje ärvd eller sprillans ny ryggsäck ligger ett exemplar av boken En bro av poesi, en diktantologi som Svenska Akademien ger i gåva till Sveriges alla sexåringar som börjar skolan. Skolverket står för distributionen och skänker böcker till skolorna. En av personerna bakom antologin är Anna Nordlund.

– Idén till boken kom när Ann Boglind och jag tog fram dikter och handledning till Litteraturbankens skolportal. Vi har verkligen jobbat intensivt med att vaska fram dikter som passar barn, av såväl klassiska som aktuella poeter, berättar Anna Nordlund som när vi pratar med varandra har lyckats hitta en lugn plats i hemmet där hennes söner har sommarlov.

Hon tycker det är fantastiskt att Svenska Akademien och Skolverket gjort det möjligt att ge boken i gåva till alla sexåringar och deras familjer.

– Det finns så mycket fin poesi på svenska som håller på att gå förlorad ur våra minnen. Och det smärtar mig som litteraturvetare, för jag vet hur mycket läsning av poesi kan ge. För Anna Nordlund var det viktigt att boken skulle nå barnen i tidig ålder, och hon hoppas att den kan leda till samtal som för barn och deras föräldrar närmare varandra.

– Små barn är så otroligt mottagliga, det finns en fördomsfrihet som är viktig i mötet med poesi. När man blir äldre nöts den friheten ner och man blir mer och mer anpassad till världen man lever i, där så mycket annat än poesi och läsning pockar och lockar.

Det går inte att missa vilket brinnande engagemang hon har för barn och ungas läsning. Jag frågar var det kommer ifrån, varpå hon svarar att det grundar sig i insikten att läsning och starka litteraturupplevelser har så mycket att ge, men inte är självklarheter för alla. Ungefär samtidigt som man började undervisa blivande lärare i litteratur började det komma undersökningar som visade på sjunkande läsförmåga hos barn och unga i Sverige, vilket oroade henne då, och fortfarande oroar henne idag.

– Ökningen av svaga läsare och de ökade skillnaderna mellan starka och svaga läsare visar att skolans kompensatoriska uppdrag, som vi så länge tagit för givet i Sverige, inte fungerar. Vi befinner oss i ett komplext segregerat samhälle där långt ifrån alla har samma förutsättningar.

Hon växte själv upp med en tro på Sverige som världens mest jämställda land, och en stark relation till den kamp för rösträtt och jämlikhet som började föras runt sekelskiftet 1900. Nu tror hon att en liknande mobilisering behövs.

– Jag tycker att man ser tecken på det, allt fler tar tag i frågan om läsning. Att säkra god läs- och skrivförmåga hos alla medborgare handlar ju ytterst om att värna demokratin. Det hade man fullständigt klart för sig i rösträtts­rörelserna i början av 1900-talet. Kampen för en bra skola för alla var central och håller på att bli det igen. Starka litteratur­upplevelser ska inte vara en klassfråga.

Sin egen läsresa minns Anna Nordlund tydligt, framförallt den knaggliga starten. När hon började skolan delades klassen in i grupper utifrån läsförmåga, och Anna Nordlund tillhörde dem som inte kunde läsa. Men när hon väl knäckte koden blev hon snabbt en storläsare.

– Jag minns det så väl. Jag satt hemma och tittade i en av min lillebrors småbarnsböcker, Lilla Anna och Långa farbrorn. Så plötsligt märkte jag att jag såg vad som stod i boken, det var en häftig upplevelse!

Därefter blev läsningen en bästa vän som alltid fanns där och gav henne flera olika erfarenheter och insikter. Hon tog imaginära resor till tider och platser
hon aldrig besökt, och lärde känna otaliga personligheter.

– Jag var verkligen i den här slukaråldern som man har talat om, men som det idag finns tecken på att den har försvunnit, eller i alla fall drabbar betydligt färre barn.

Den utvecklingen är något Anna Nordlund funderar mycket på, inte minst när hon ser sina egna barn bli uppslukade av internet och sina mobiltelefoner. På samma sätt som hon satt och läste i timmar efter skolan kan hennes söner mata på med klipp efter klipp efter klipp.

– Jag tänker ibland att det nog finns en stor risk att jag inte hade blivit en storläsare på fritiden om jag hade jag varit barn idag, vilket känns sorgligt.

Det finns en person som har en central roll i Annas yrkesliv, och som jag inte kan låta bli att fråga om innan vi avslutar vårt samtal. Hon har lagt år av forskning, skrivit flera publikationer och gett ut en stor och bildrik biografi om Selma Lagerlöf, Sveriges modernaste kvinna, som precis har kommit i pocket. När jag frågar vad det är med Lagerlöfs liv och författarskap som fascinerar henne, utbrister hon ”oj!” och skrattar.

– Det är en stor fråga!

Hon behöver fundera en kort stund innan hon formulerar sitt svar:

– Det är så mycket. För det första är det ett rasande bra författarskap som det är så väldigt lätt att bli berörd av. För det andra är hennes levnadsöde oerhört fascinerande, säger hon och fortsätter:

– Hon föddes in i en tid där ogifta kvinnor inte ens var myndiga, och sedan blir hon den första kvinnan att ta emot Nobelpriset i litteratur och den första kvinnan i Svenska Akademien. Hon utses till hedersdoktor vid Uppsala universitet när kvinnor fortfarande inte fick gå på statliga läroverk. Hennes liv har så mycket att lära oss om den tid hon levde i och om kampen för bildning.

Det märks att Anna Nordlund skulle kunna prata betydligt mer om Selma Lagerlöf, och entusiasmen hon visar är enligt henne själv ett utmärkande drag hos henne.

– Jag har alltid haft lätt för att diskutera sådant som jag tycker är viktigt, även när jag var barn. När något intresserade mig var jag den som alltid drog i gång projekt, men om jag inte var engagerad blev jag istället lätt passiv och lite tillbakadragen. Och så är det nog fortfarande, säger hon och skrattar lätt.

Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 3, 2021).