Ania Willman

På 70-talet ledde hon en nationell betygsstrejk, och hon var den första sjuksköterskan i SBU:s vetenskapliga råd. Möt rebellen Ania Willman.

Foto: Thomas Södergren

Nyligen gick WHO och den internationella sjuksköterskeorganisationen ICN (International Council of Nurses) ut med att minst 115 000 sjuksköterskor och annan vårdpersonal har dött i covid-19, varav många saknade skyddsutrustning och stöd i sitt arbete. Nu vill WHO och ICN se bättre villkor för vårdpersonal. En annan person som vill se det är Ania Willman, författare och professor i omvårdnad.

– Sjuksköterskeyrket behövs, det kan man aldrig komma ifrån. Men det kan ju inte vara så taskiga villkor. Väldigt många är tröttkörda nu, de har knappt fått sin semester, säger hon med tydlig sympati.

I Sverige ökade intresset för sjuksköterskeutbildningen i början av pandemin, men för att det ska bli långvarigt tror Ania att det behövs politiska åtgärder.

– Det kan inte vara ett underbetalt kvinnoyrke om man vill få fler att välja yrket. Sjuksköterskor och barnmorskor måste få vettiga villkor och högre lön. Frågan har aktualiserats i och med pandemin, och jag tror att de kommande åren blir avgörande för hur det kommer att se ut i framtiden.

Anias engagemang i den här typen av frågor har alltid funnits. Som student tror hon att hon sågs som något av en rebell. Redan efter en termin på sjuksköterskeutbildningen var hon engagerad i studentkåren, och strax därpå ledde hon Sveriges första betygsstrejk bland sjuksköterskestudenter. Syftet med strejken var att få Skolöverstyrelsen att ändra betygssystemet från att vara graderat till att endast innefatta betygen godkänt och icke godkänt.

– Poängen med betygen var ju att veta om man var godkänd nog att ta hand om patienterna eller inte. Mer än så behöver man inte veta.

Det fanns omkring 6 000 sjuksköterskestudenter i landet under tiden för strejken, och enligt Ania var de flesta med. Under en dag lämnade studenterna utbildningen och demonstrerade i städer över hela Sverige.

– Detta var i början av 1970-talet, strax efter 1968, så det var i tiden. Folk var engagerade.

Strejken gav inte omedelbart resultat, men omkring 3–4 år senare ändrades betygssystemet så att studenterna fick antingen godkänt eller icke godkänt, och inte längre bedömdes för hur de uppförde sig.

– Jag hörde det på radion när jag var nyexaminerad sjuksköterska och jobbade. Jag minns att jag tänkte ”Jaha, tog det så lång tid?”, säger hon och skrattar innan hon fortsätter med allvarlig ton:

– De förstod äntligen att det inte spelade någon roll om man hade på sig mössa eller randiga knästrumpor i undervisningssalen. Det var en förfärlig tid. Men man lärde sig mycket om samhället, så det är väl därför engagemanget har följt med mig kan jag tro.

När Ania gifte sig och fick barn tonades hennes engagemang ner något, men det fanns alltid kvar i bakgrunden, och på 90-talet var hon tillbaka på samma bana igen. Hon blev engagerad både i Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) och Svensk sjuksköterskeförening.

– I samband med att Evidense Based Medicine (EBM) kom från England på 90-talet, läste jag i fackets tidning att de ville veta mer om omvårdnad. Jag anmälde mig direkt.

Det ledde till att hon senare blev den första sjuksköterskan att sitta i SBU:s vetenskapliga råd, där hon myntade det svenska begreppet evidensbaserad omvårdnad – vilket även är titeln på den första boken hon var med och skrev.

– Det var ganska nytt med evidensbaserad vård, och vi som jobbade med det behövde skapa eget studiematerial. Efter ett tag bestämde vi oss för att skriva en bok, vilket resulterade i boken Evidensbaserad omvårdnad som släpptes 2002. Det handlade helt enkelt om ett behov av att ha en lärobok i det ämne vi undervisade i.

När hon själv gick sjuksköterskeutbildningen fanns det rätt få böcker inom omvårdnad – eller sjukvårdslära som det då kallades. Så ser det inte ut idag.

– Nu tycker jag det finns så många böcker och så mycket mer att lära sig att jag nästan hade velat gå utbildningen en gång till, skrattar hon.

Något år efter att boken släpptes blev Ania vald till ordförande för Svensk sjuksköterskeförening. En roll hon hade i drygt åtta år. Det hon tar med sig från den tiden är främst samhällsengagemanget, vilket hon i och för sig hade redan innan.

– Det var väl det som gjorde att jag blev vald till ordförande.

Jag frågar henne vad det var som fick henne att söka sig till sjuksköterskeutbildningen från första början, och med tanke på hennes brinnande engagemang väntar jag mig ett svar i stil med att hon alltid vetat att hon ville jobba inom vården. Därför blir jag ganska förvånad av hennes svar:

– Jag var äldst av fyra syskon och vi bodde alla i samma rum. Om jag kom in på sjuksköterskeutbildningen fick jag ett eget rum, så det var ganska lockande, säger hon och skrattar.

En annan bidragande faktor var det faktum att det var en utbildning som gav garanterat jobb. Att hon skulle gå hela vägen och bli professor i omvårdnad hade hon aldrig kunnat gissa då.

Idag är Ania pensionär sedan fem år tillbaka, och lever ett lugnt liv som mormor i Landskrona. Hon jobbar dock fortfarande lite genom att läsa och skriva manus, och är inne på sin andra bok efter pensionen. När vi börjar prata om böcker berättar hon att hon nyligen nåddes av att en student var upprörd över att hen inte kunde komma åt sin kurslitteratur via sin mobiltelefon.

– Det är lite riskabelt att tro att man kan gå en universitetsutbildning och ha alla läromedel enbart i sin mobiltelefon. Jag tror att det behövs en annan syn på läromedel, som något man ska ha länge – även efter sin utbildning.

Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 4, 2021).