Agnes Wold
Hon syns på löpsedlarna stup i kvarten och uttalar sig gärna om det mesta. Agnes Wold är en jävel på att skriva och förklara saker, men någon expert är hon inte – vad tidningarna än säger.
Foto: Emelie Asplund
– Det står i princip inget fel i den. Jag är ju forskare, så jag har en viss känsla för det där.
Det säger Agnes Wold självsäkert om den lärobok hon och kollegan Johan Mölne släppte 2007. Det började med ett kompendium på 30 sidor, och hur svårt kunde det vara att skriva några sidor till?
– Vi tänkte, dumma som vi var, att när vi nu har ett så fint kompendium kan vi väl lätt skriva ihop en liten lärobok på kanske 125 sidor. Det tog sex, sju år och slutade med att den blev 350 sidor, säger hon och skrattar.
14 år senare används boken fortfarande på läkarutbildningen. Detta tack vare att de tuggade sig ner till originalartiklar i allt de skrev om, och undvek sådant som var modernt i stunden.
Strax efter att boken kommit ut följde dock en period Agnes minns med tydlig irritation. Plötsligt ville studenter inte använda läroböcker. Istället googlades och smygkopierades det. Hon försökte prata med studentkårer och universitetet om det faktum att studenter kopierade upphovsrättsskyddat material, men ingen lyssnade. Hon möttes av ett ointresse och en inställning att man inte ska bråka med studenterna.
– Jag tycker det är förfärligt, ett sådant brott mot upphovsrättslagen. Det retade mig enormt, säger hon med ilska i rösten. Hennes röst mjuknar dock snabbt när hon plötsligt utbrister:
– Hej Gösta, heeej! Det är hennes hund som har kommit in i rummet. Jag låter henne prata färdigt med Gösta innan vi fortsätter och diskuterar hennes kanske mest uppmärksammade bok: Praktika för blivande föräldrar. Den skrev hon tillsammans med Cecilia Chrapkowska, och precis som i Agnes läroböcker gick de på djupet och sökte fakta från vetenskapliga originalartiklar, vilket inte uppskattades av alla:
– Nej, då blev helt plötsligt barnläkarna jättearga.
Hon beskriver det hon kallar för en ”medicinpolitisk maffia som bestämmer vad folk, speciellt kvinnor, ska få höra”.
– Man ljög om allt. Man sa att amning skyddar mot allergi och när jag då sa att det inte stämmer, blev de jättearga och sa ”nu kommer amningen att sluta och det är ditt fel”, vilket är helt knäppt, säger hon och skrattar.
– Jag ville ju bara veta varför de ljuger.
Det har blivit flera böcker längs vägen, och helst vill hon alltid ha en ny på gång. Hon funderar en stund på varför och landar i att det är kombinationen av det språkliga och det pedagogiska som gör det så roligt. Hon tycker om att förenkla svåra saker, gärna med lite humor.
– Jag föraktar oerhört människor som försöker krångla till enkla saker. Praktikan är väldigt humoristisk, och jag har fått höra att folk älskar tonen. Jag hatar annars böcker som är skrivna för gravida kvinnor och småbarnsföräldrar. Det där jolmiga, vidriga, äckliga tonfallet som om kvinnor är som små barn. Usch!
Hennes raka och tydliga karaktär har gjort henne omtyckt av många, inte minst journalister som vet att hon alltid levererar bra citat och aldrig tar tillbaka det hon har sagt. Hon har länge synts i medierna, men det senaste året har det blivit ännu oftare. Jag frågar hur det är att axla rollen som pandemiexpert, men hon stoppar mig direkt:
– Jag kallar mig själv coronapedagog.
Hon blir generad när journalister kallar henne expert, och skulle aldrig kalla sig det själv. Hon hävdar att begreppet expert inte finns inom den akademiska världen:
– Alla som forskar vet att det du har jobbat med i tio år kan vara raserat av en jävla doktorand nästa år.
Om hon måste kalla sig expert inom något är det varken inom pandemier, immunologi eller föräldraskap. Det hon själv tycker att hon är bäst på är pedagogik.
– Jag är en jävel på att skriva och förklara, och kan tugga ner i princip vad som helst till något lättbegripligt.
Därför tycker hon om att axla rollen som pandemiexpert – jag menar coronapedagog.
Hon möter många som irriterar sig på att hon uttalar sig om allt, men faktum är att hon kan en hel del om väldigt mycket. Hon beskriver sig själv som en evig student som alltid vill lära sig mer, och hon har många gånger funderat på att plugga arkitektur.
– Jag är besatt av människokroppen, jag går ju och tänker på hur den ser ut inuti hela tiden. Hur blodet åker här och där och hur tarmarna rör sig. På samma sätt skulle jag vilja kunna tänka på en stad jag går i. Jag skulle vilja kunna föreställa mig husen i genomskärning, förstå precis hur avloppet går och så vidare.
Men självklart finns det saker hon aldrig skulle vilja lära sig. Filosofi, religion och juridik till exempel – att spekulera intresserar henne inte.
Vi avslutar vårt samtal någonstans där vi började, det vill säga bland läroböcker. Hon säger att vi som förbund måste fortsätta jobba för lärobokens betydelse, och tycker att såväl läroboken som undervisning och akademiska arbeten – ska ha högre status än de har idag.
– Det har blivit en proletarisering av den akademiska världen, och säkert ännu mer av vanliga lärare, det tycker jag är jättedåligt. Det är otroligt viktigt att kämpa för att det ska vara glamouröst och tjusigt att vara akademisk lärare. Nu härsknar jag till!
Jag lovar henne att vi ska fortsätta kämpa för att läroboken ska ha hög status och tackar henne för samtalet. Innan vi lägger på avslutar hon med ännu ett klockrent citat, och jag tänker att jag förstår varför journalister väljer att kontakta henne när de vill ha bra uttalanden:
– Läroböcker är det enda sättet att lära sig saker ordentligt, anser jag.
Det här är ett medlemsporträtt ur vår tidning Manus (nr 1, 2021).