Härliga tider för läroboken
Anna-Karin Wyndhamn, fil. dr i pedagogiskt arbete och gästkrönikör i Läromedelsförfattarnas verksamhetsberättelse 2024, kåserar om synen på skola, pedagoger och läroböcker.
Text: Anna-Karin Wyndhamn, foto: Peter Knutson
Det brukar heta att skolan är en koloss. En stelbent institution som förändrar sig långsamt. Ofta är det lärarna som framställs som primär bromskloss. Hos dem lever tankegods från gamla läroplaner kvar, trots att nya trätt i kraft. Pedagoger fortsätter undervisa på det sätt och med de hjälpmedel som de alltid gjort, oavsett vad vetenskapen säger. Så har det hetat. Det är en både falsk och förklenande bild.
Det är fyra år mellan mina barn. När den äldsta började förskoleklass hade skolchefen varit på inspirationsresa i Manchester. Han hade sett det digitala ljuset. Stadsdelens allra yngsta skulle för kommunens pengar få varsin Ipad och lära sig läsa och skriva på den. Inga andra läromedel tarvades. Paddan hade ju allt, fick vi föräldrar höra. Om annat stöd mot all förmodan skulle behövas, fick lärarna skriva ut och häfta samman efter ork och förmåga. Det lämnade i sin tur eleverna hänvisade till föräldrars ork och förmåga att bringa ordning i pappershärvorna i ryggsäcken. Det var år av frustration.
Så hände något. Successivt började lärares vittnesmål tränga igenom bruset: tekniken stjälpte mer än hjälpte, berättade de. Ytterligare tid förflöt. Vetenskapen gav traditionell undervisning klart stöd: papper och penna och mängdträning fordras för basfärdigheter, fysiska böcker är bättre än digitala, och analoga, professionella läromedel som presenterar stoffet i logisk följd ger bättre inlärning. Lärarna på golvet var receptiva. När min son började lågstadiet i samma skola som sin syster fick han träna handskrift och läsa i riktiga böcker. Efterhand hade han flera fysiska läromedel till låns över terminerna. Men myndigheterna höll fast och bannade skolor som gjorde annorlunda.
Nu har det skifte som lärarna var kvicka att initiera, materialiserat sig i lagtext, direktiv och utredningar. De ansvariga har fattat vad lärare och föräldrar länge vetat: analoga läroböcker är oumbärliga hjälpmedel för god och rättvis kunskapsutveckling. Det är inte en åsikt, utan en pedagogisk och didaktisk sanning. Och nu har den byggts in i skolpolitiken.
Sedan 2024 är varje skola skyldig att säkerställa att det finns god tillgång till kvalitetssäkrade läromedel avsedda att användas i undervisning. I lärarutbildningsutredningen, presenterad i december 2024, framhålls att lärarstudenten framgent ska erhålla träning i att arbeta med fysiska läromedel. I början av 2025 lade läroplansutredningen fram sitt arbete. I den understryks vikten av adekvata och åldersanpassade läroböcker i undervisningen.
Läroböcker är inte en artefakt som en rektor, en skolchef eller en hel förvaltning kan spela ner betydelsen av: de ska finnas och användas i skolan.
Men mycket arbete återstår för läromedelsförlag och författare. Parallellt sker en definitiv uppgörelse med den postmoderna kunskapssyn som legat och skvalpat i läroplaner och kursplaner. Det finns dessvärre gott om läroböcker som strukturerat innehållet efter dess flummiga teser. Ämneskunskaperna i respektive ämne ska vidare kalibreras bättre med elevens kognitiva nivå.
Undervisningsstrategierna ska baseras på robust evidens om inlärning. Det innebär att en stor del av de läromedel som just nu är i svang i skolorna måste växlas ut. Kan läromedelsbranschen visa sig lika vaken och snabbfotad som lärarkåren?
För det är inte lärarna som bromsat sådan undervisning som både vetenskap och beprövad erfarenhet visat fungerar. Stoppen har framför allt suttit vid Skolverket och i lärarutbildningen. Där har man hoppat på trender, spridit myter, förmedlat teorier utan evidens. Man har irriterat sig på att lärarna inte lyder.
Men lärarna visste att läroboken regerar. De hade rätt, ideologerna hade fel.
Texten har tidigare publicerats i Läromedelsförfattarnas verksamhetsberättelse 2024.