Allvarliga konsekvenser för läromedel!

När politiker skär ner på skolans och förskolans resurser riskerar det att få extra allvarliga konsekvenser för budgetposter som är lätta att påverka, t.ex. lärares inköp av läromedel, menar Marcus Larsson, Tankesmedjan Balans.

Får inte synas

Under många års tid har ansvariga politiker runt om i landet valt att inte öka skolans budget med så mycket som skolans kostnader borde få öka. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör varje år en bedömning av hur mycket kommunanställdas löner förväntas öka och hur hög inflationen förväntas bli. De som bestämmer skolans resurser ökar dock inte skolans budget med så mycket, utan med någon eller några procent mindre.

Enligt kommunpolitikerna är det här inte en nedskärning utan ett rimligt krav på effektivisering av skolan. Rektorer och lärare förväntas att nå samma eller högre kvalitet fast med minskade resurser. Ofta hänvisar politikerna till "moderna arbetsformer" eller digitalisering när de i sina budgetar förklarar hur den här effektiviseringen ska kunna lösas i praktiken.

Tankesmedjan Balans synliggör hur den här styrningen påverkar arbetsvillkoren i välfärden. I snart hundratalet kommungranskningar har vi förklarat hur det går till när de politiker som styr välfärden årligen ökar kraven på dess kvalitet, men samtidigt minskar de resurser som välfärden får för att nå kraven. I två större granskningar av landets samtliga kommunbudgetar har vi visat att nio av tio kommuner lägger den här typen av krav på effektivisering.

Det är landets rektorer som ges uppdraget att göra de här effektiviseringarna på ett sådant sätt att det inte syns och inte får negativa effekter på verksamhetens kvalitet. Det är ingen enkel uppgift att ständigt leverera samma eller högre undervisningskvalitet men till ett lägre pris. Snarare har det visat sig vara i det närmaste omöjligt.

Försvårande faktorer

När effektiviseringen ska hämtas hem har rektorer ett antal försvårande faktorer som de måste förhålla sig till. Skolans kostnader kan delas in i tre övergripande budgetposter: personalkostnad, lokalkostnad och övrigt. Vilka möjligheter har rektorer att göra besparingar i de här tre budgetposterna som inte syns i viktiga nyckeltal eller märks i kvalitet?

De politiker som styr har vunnit val på löften om att satsa på skolan och de vill försöka att bli återvalda genom att hävda att de satsat på skolan. Det vanligaste sättet att se hur mycket kommuner satsar på skolan är att jämföra lärartäthet. Politiker vill ogärna att rektorer budgeterar så att lärartätheten minskar för då syns det att politikerna sparat på skolan. De kan lägga till arbetsuppgifter som lärarna förväntas utföra – vilket också görs – men antalet elever per lärare bör helst inte öka. Personalkostnaden är den största posten i skolans budget men den är också den känsligaste att spara in på.

Skolornas lokalkostnad administreras på lite olika sätt i landets kommuner. Gemensamt för samtliga är att det är svårt för rektorer att påverka lokalkostnaden. Skolors budget och elevantal varierar men skolbyggnaderna står där de står, så det är svårt att minska kostnaden för lokaler från ett år till ett annat. Istället ser vi att lokalkostnader tar allt större del av skolornas budgetar. Hyran för nybyggda skolor är högre än hyran för gamla skolor och just nu byggs det mycket nytt i landets tillväxtkommuner.

Då återstår budgetposten "övrigt" när rektorer ska hämta hem den av politikerna beställda effektiviseringen. När lärares löner ökar mer än vad politikerna ökar budgeten för lärares löner och när lokalkostnaderna ökar som konsekvens av att kommunerna måste bygga nya skolor minskar utrymmet för skolans övriga kostnader. Det är därför ofta här som de största besparingarna görs.

I budgetposten "övrigt" ingår t.ex. läromedel, förbrukningsvaror och skolmat. Precis som personalkostnad och lokalkostnad är kostnaden för skolmat svår – för att inte säga omöjlig – att påverka för kommunala rektorer. Maten lagas ofta centralt och körs ut till skolorna som får betala ett förutbestämt pris baserat på antal elever på skolan. Då återstår läromedel och förbrukningsvaror att spara in på.

En prognos

I Sollentuna kommun har skolförvaltningen räknat på hur budgetposterna personal, lokaler och "övrigt" förändrats de senaste åren och gjort en prognos på hur det kommer att se ut om några år. År 2016 hade kommunens rektorer i genomsnitt 7 867 kronor per elev att lägga på "övrigt". Efter tre år av löneökningar, lokalkostnadsökningar och effektiviseringskrav i budget finns i år 4 307 kronor till "övrigt". Om löner, lokalkostnad och effektiviseringskrav fortsätter att öka i den takt förvaltningen förväntar sig kommer det år 2022 att finnas minus 1 654 kronor per elev till "övrigt".

Så kommer det såklart inte att bli eftersom det skulle innebära att rektorerna på något sätt måste gå 1 654 kronor plus per elev på allt som ingår i "övrigt". Antingen måste besparingarna på skolan eller lärartätheten minskas. Men trenden är tydlig: rektorer försöker att skydda personal för att inte minska lärartäthet, lokalkostnaderna ökar p.g.a. nybyggnation och budgetposten "övrigt" där läromedel ingår är på väg mot noll.

Om det är så att nationella och lokala skolpolitiker önskar en utveckling där lärare försöker att effektivisera sin undervisning genom att minska användandet av läromedel bör ett sådant vägval föregås av en öppen debatt. En sådan debatt måste starta med att politiker deklarerar att de inte satsar på skolan då de bevisligen inte kompenserar rektorer fullt ut i budget för löneökningar och inflation.

Marcus Larsson

Artikeln har tidigare publicerats i Manus nr 3, 2019.